Jag vill inte ha IS-terrorister utanför min dörr
De som anslöt sig till IS visste vad de gav sig in i. Dessa extremisters brutalitet var ingen olyckshändelse. Nu måste vi hantera dessa människor när de återvänder. För detta krävs en tydlig hållning och en diskussion som inte förirrar sig i de pseudodebatter vi ser nu, skriver Dorpec Kobane.
Jag har sett extremismens konsekvenser. Ibland vaknar jag mitt i natten i full panik. Svettig, livrädd och mina händer börjar förgäves leta efter ett vapen så att jag kan försvara mig. De är här, tänker jag. De är alldeles utanför. De kommer att döda mig, om jag har tur skjuts jag ihjäl. Det vore drömmen. Men kanske blir jag våldtagen och torterad till döds.
Men så plötsligt vaknar jag till och inser att jag står i vårt kök i Stockholm i bara kalsongerna. Framför mig ser jag min familj, också de skräckslagna men inte för IS utan för mig. Att se deras ögon och inse att de är rädda för mig är oerhört smärtsamt. Posttraumatisk stress kallas det. Om och om igen ser jag och hör jag rösterna, ser ansiktena och tänker på barnen.
Nu kan även de IS-terrorister som höll ut längst komma hit.
Jag gjorde någonting som för de allra flesta är ofattbart. Jag lämnade familj och trygghet i Sverige och begav mig rakt in i ett helvete, in i en stad som till 75 procent kontrollerades av IS. Hur jag kunde fatta ett sådant beslut är en berättelse i sig, som jag också berättar om i min bok Kobanesyndromet. Under två år befann jag mig mitt i kriget mot IS och arbetade som sjukvårdare. Det jag upplevde var värre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Visste vad de gjorde
Extremisternas brutalitet var ingen olyckshändelse eller någonting som gick snett utan det är deras uttalade ideologi som inte går att ta miste på. De som anslöt sig till IS visste vad de gav sig in i. Jag var vid fronten, var med om attacker där jag var tvungen att försvara mig. På eftermiddagen kunde det komma ett lik till sjukhuset som var en person som jag druckit te med på morgonen.
Eftersom jag under lång tid var den enda västerlänningen och kunde bättre engelska än de flesta fick jag sitta med i förhör av tillfångatagna IS-terrorister från flera olika länder. Jag har träffat två svenska IS-fanatiker i en by där det rasat intensiva strider. Krig är inte vackert eller glamoröst på något sätt. Det är smuts, panik, blod och förlamande ångest. Hjältemodet är inte i form av enskilda Rambofigurer utan i den kollektiva ansträngningen. Det som räknas är de stora rörelserna. Och i det här fallet är det en sällsynt tydlig kamp mot förtryck, fascism, hat och kontroll. Sällan har det var mer tydligt än den gången jag befann mig vid fronten med de skrikande IS-fascisterna på ena sidan och på den andra de kurdiska kvinnliga krigarna vars sång skrämde livet ur extremisterna.
Jag tänker att det egentligen är enkelt: det spelar ingen roll vem du är, vilket kön du har eller vad du tror på, bara du inte vill förbjuda min rätt att vara den jag är. Skriver man under på det, då måste man också skriva under på att det finns gränser som man måste försvara och stå upp för. Det är en tydlig kamp, den yttersta ramen för vårt samhälle.
Debatt full av minor
Mirakulöst nog överlevde jag min tid i kriget och kom hem. Hemma i Sverige fick jag nästan en chock likt den när jag vaknar upp i mitt kök och tror att IS är utanför huset. Jag tänkte att inget kan vara tydligare och mer självklart än att fördöma IS ideologi, där kan man inte gå fel. Men så enkelt var det inte. Inte så att folk i debatten försvarar IS men när man kommer dit är det som att många tystnar och avstår. Att säga att IS är avskyvärda kan de flesta göra men när det kommer till vad vi faktiskt måste göra kommer vi in på känsliga områden.
Den svenska debatten är full av minor och kodord, saker som jag inte hade en aning om. Självklarheter som att det framförallt är muslimer själva som lider av den islamistiska extremismen och terrorn, är tydligen inte självklarheter utan man får akta sig och gardera sig för att inte anklagas själv. Framförallt allt som har med invandring och integration att göra är minerad mark och går man in där riskerar man att trampa snett och bli anklagad för saker man aldrig sagt.
Trots att detta är områden som är ytterst viktiga att vi hanterar är det som att de blivit till no-go-zoner för all utom orädda debattgalningar, exhibitionister eller folk, som i mitt fall, inte vet om att det är känsliga områden.
Har radikaliserats i Sverige
Frågan om IS-återvändarna är en fråga som rör dessa infekterade områden eftersom det främst handlar om människor med invandrarbakgrund som, vilket är väldigt viktigt, har radikaliserats i våra förorter här hemma. Inte i Syrien. Jag skyddas lite av att jag själv är flykting och ingen kan anklaga mig för att inte veta vad jag pratar om. Men jag tänker på dem som skräms av det infekterade debattklimatet och inte vågar delta i samtalet om vårt samhälle som vi gemensamt ansvarar för.
Vi måste kunna prata förutsättningslöst för att hitta lösningar på konkreta problem. I stället verkar vi vara fullt upptagna med att diskutera själva diskussionen. När människor som bara diskutera riskerar hårdare fördömanden än de som sprider våld och hat, då skapar man fritt spelrum för dem som vill oss illa eller helt enkelt inte bryr sig.
Utgör en stor fara
IS-återvändarna då, hur gör vi med dem? Vi måste först och främst inse att de utgör en stor fara som vi måste hantera. Inte bara det, vi har ett ansvar. Sanningen är att där nere är det välkänt att de värsta IS-terroristerna är utlänningarna, de som är från Europa. Vi kan inte blunda, polisen och Säpo måste ha full koll på dem som återvänder och ges resurser att utreda om det går att binda dem till brott – i sådana fall ska de dömas hårt.
Vi måste också diskutera integrationen som är en ödesfråga de kommande åren. Det värsta som kan hända är att IS-återvändarna släpps in utan åtgärd eller kontroll samtidigt som vi står och pekar finger åt varandra, proppmätta och självupptagna. Tyvärr tror jag att vi saknar kunnande att hantera dem men vi måste i alla fall försöka. Det är människor som bär på skadliga ideologier och är fulla av krigserfarenheter och trauman, det är en väldigt farlig kombination. Vi måste ta det på allvar, och som grund måste vi enas om att det finns vissa värderingar som vi inte kan kompromissa med utan som vi aktivt måste skydda. Att vara tydlig i våra värderingar måste vara utgångspunkten när vi jobbar mot extremisterna.
Sanningen är att där nere är det välkänt att de värsta IS-terroristerna är utlänningarna, de som är från Europa.