Barnskådespelarna briljerar i musikalen ”Annie” på Lorensbergsteatern
Musikalen om den föräldralösa Annie och miljardären Oliver Warbucks är en snäll saga för hela familjen. Musiken och barnskådespelarna lyfter en föreställning som tappar i tempo mellan låtarna.
Annie Lorensbergsteatern
Av: Thomas Meehan, Charles Strouse, Martin Charnin
Översättning: Stefan Isaksson
Regi: Eva Rydberg
På scenen: Thomas Järvheden, Lily Wahlsteen, Ella Andersson Bessman, Anna Sahlene, Nanne Grönvall, Kalle Rydberg, Nina Pressing, Fredrik Dolk Koreografi: Siân Playsted
Publik: nästan helt slutsålt (ca 800) Bäst: Barnskådespelarna som lyfter varje scen de är med i.
Sämst: Att den bittra och karltokiga medelålders singelkvinnan fortfarande är någon att driva med.
New York, 1933, mitt under den amerikanska depressionen och på andra sidan Atlanten hotar nazismen. Föräldralösa Annie försöker varje kväll rymma från det barnhem som drivs av Nanne Grönwalls bittra och cyniska miss Hannigan, för att leta efter sina föräldrar. På vägen hinner hon lära både industrimiljardärer och presidenter om vikten av hopp, verklighetsflykt och optimism. Och inspirera presidenten till den New deal som drog upp USA ur ekonomiskt kaos.
Det är som historia betraktat lite platt, ganska sentimentalt och rejält tillrättalagt. Jag föreställer mig att hyllningen till presidenten Franklin D. Roosevelt när musikalen sattes upp för första gången på Broadway 1977 vore lite som att sätta upp en föreställning med Olof Palme i rollen som räddaren i nöden.
Den nu aktuella
”Annie” hade premiär i Malmö i december och har nu kommit till Göteborg där den spelas fram till maj. 2019 har regissören Eva Rydberg framförallt uppdaterat bilden av den kallhjärtade kapitalisten som smälter när han möter Annie. Thomas Järvheden som Olives Warbucks är ingen Monopolklyscha med monokel och hög hatt, utan liknar mer en samtida it-miljardär, transponerad till det amerikanska 30-talet.
Annie har en lång historia av att flyttas mellan medier och genrer, innan hon tog plats i Broadwaymusikalen från 1977. Hon syntes först i James Whitcomb Rileys dikt ”Little Orphant Annie” från 1885, där hon berättar spökhistorier på bred dialekt. Sedan dess har hon blivit stumfilm och seriestripp i dagstidningar innan hon blev musikal. Den som aldrig har sett föreställningen kommer ändå att känna igen nästan varje nummer.
Kanske vittnar det
om styrkan i rollfiguren att det var med ”Hard Knock Life (Ghetto Anthem)” och samplingen från Annie, som hiphoplegenden Jay-Z fick sina första internationella framgångar för drygt tjugo år sedan. Björn Claesson har lånat lite av Jay-Z och gett ”Vilket uselt liv”, som den heter på svenska, ett effektivt beat. Det svänger helt enkelt och redan här, i musikalens andra nummer, blir det tydligt att det är barnhemsbarnen som är kvällens stjärnor.
För det som lyfter föreställningen är Annie, på premiärkvällen spelad av en kavat Ella Andersson
Bessman, och de andra barnhemsbarnen. I sång och koreografi sitter deras timing och uttryck. Efter ”Om ni aldrig ler”, där barnen får chansen att överglänsa vuxenskådespelarna som just har sjungit samma låt, vill publiken aldrig sluta applådera.
Det är istället mellan musikalnumren som det knakar lite i fogarna. Skådespeleriet svajar då och då, timingen sitter inte alltid i de farsartade sekvenserna och det är lätt att längta till nästa sångnummer. Nanne Grönvalls miss Hannigan och Kalle Rydbergs och Nina Pressings medskurkar blir karikatyrer som balanserar på gränsen till överspel. Och är miss Hannigans bittra, alkoholiserade, kärlekstörstande och giriga medelålders kvinna en lite väl sliten klyscha, som vi inte behöver skratta åt? Å andra sidan finns det få som kan sjunga som Nanne Grönvall kan.
En del tekniska problem med både ljud och ljus drar också ned helhetsintrycket av en föreställning där de onda alltid är lätta att identifiera, de goda oproblematiskt goda och där alla får vad de förtjänar. 2019 behöver vi allt hopp vi kan få inför de stora politiska, ekonomiska och inte minst ekologiska utmaningar som delvis påminner om saker som mest skymtar i bakgrunden i Annie, men på Lorensbergsteatern erbjuds mest en effektiv och roande verklighetsflykt.
Det är istället mellan musikalnumren som det knakar lite i fogarna