Kursk – en inspelning med många bottnar
I Thomas Vinterbergs film ”Kursk” är tiden, kärleken och döden ständigt närvarande. Explosionerna inne i den ryska atomubåten den 12 augusti 2000 blev en världsnyhet. Till en av rollerna som rysk tungviktare lockade han Max von Sydow. Inspelningen slutade
Explosionen inne i den ryska atomubåten Kursk den 12 augusti blev en världsnyhet. Nu har tragedin blivit film regisserad av Thomas Vinterberg. Till en av rollerna som en rysk tungviktare lyckades han locka Max von Sydow, 89.
118 människor dog efter explosionerna på atomubåten ”Kursk”. Men inte omedelbart. Filmen skildrar hur 23 överlevande försökte klara sig i de delar av ubåten som fortfarande var intakta. En kamp mot klockan, mot kölden, vattnet och en ständigt sjunkande syrenivå. Filmen berättar också om den politiska och psykologiska kampen ovanför vattenytan.
Max von Sydow spelar en rysk officer som i det längsta dröjer med att släppa in internationell hjälp i räddningsaktionen. Ett beslut som kommer försent.
För att övertyga von Sydow om att vara med i filmen, åkte Thomas Vinterberg till Nice och träffade ikonen, nu 89 år, som filmdebuterade 1957 i ”Det sjunde inseglet”.
– Jag visade honom min ärliga uppskattning. Och jag tror att han gillade det. Han läste manuset. Vi kom överens väldigt bra. Han är en så stark och varm och fantastisk person.
Och det blev en inspelning med många bottnar, berättar Thomas Vinterberg.
– Jag kommer aldrig att glömma Max sista inspelningsdag, som, det vet man ju inte, kanske också är den sista i hans karriär. Det var ett väldigt rörande tillfälle eftersom vi filmade en begravning och kort dessförinnan hade Michael Nyqvist avlidit, så för alla, speciellt för alla svenska skådespelare och förstås också för mig, var det extra känslosamt. När jag ropade ”bryt” sista gången, exploderade rummet i massiva applåder. Jag har aldrig sett något liknande. Max von Sydow grät. Colin Firth grät. Och när von Sydow lämnade kyrkan och gick till sin trailer ställde sig alla utanför upp för honom, det blev som en parad. Det var helt fantastiskt.
Vi pratar engelska. Danske Thomas Vinterberg kan tänka sig att tala svenska men då får det gå långsamt. Och så mycket tid har han inte, vi ses under filmfestivalen och intervjutiden har reducerats i takt med att tidsschemat för eftermiddagen spräckts.
Frågan om språkval är också aktuell i ”Kursk”. I filmen talar samtliga skådespelare engelska. Många med bekant brytning, bland annat gör Pernilla August och Gustaf Hammarsten övertygande roller som rysk mor och ryskt sjöbefäl. Men att inte arbeta med ryska som huvudspråk i filmen har väckt en del förundran. Thomas Vinterberg menar att han inte hade något val.
– Det var redan bestämt när jag kom in i bilden. För mig var det svårt att hantera. Till att börja med tackade jag nästan nej till filmen av den anledningen, jag tyckte att det var arrogant att göra en film om de här människorna och ge dem ett annat modersmål. Men storyn fortsatte att jaga mig, så jag kom fram till att det finns en djupare sanning i berättelsen, bortanför språket. Jag tog uppdraget som en utmaning, och sa okej, de talar engelska, då måste jag vara ännu mer sann i hur de interagerar, och i min research och i allt annat också. Det är enda sättet jag kan ta mig an det.
Vilken sekvens i filmen berör dig mest?
– Bröllopet som inleder filmen. Jag ser bröllopet som filmens gyllene hjärta. Jag är också väldigt berörd av scenen med Léa Seydoux, modern som i presskonferensen med militärerna reser sig upp och kräver besked. Den riktiga presskonferensen finns att se på internet, det är fruktansvärt. Det är också något väldigt speciellt med hur Léa engagerade sig i filmen, det blev något utöver skådespeleriet.
Vad visste du om Kursk sedan tidigare?
– Inte mycket. Jag kommer ihåg att besättningsmännen ombord knackade i ubåten för att visa att de levde, vilket är en bild jag inte kunnat släppa, så civiliserat och ändå ett rop på hjälp. Men efter att ha dykt ner i manus och alla detaljer som jag lärt mig under tiden eftersom vi oavbrutet sökt sanningen, vilket är ett snudd på ändlöst projekt i detta fallet, så vet jag ganska mycket nu, haha.
Vad är sant och vad är fiction i filmen?
– Oj, var ska jag börja, det är ett långt samtal. Jag kan säga så här. Det är fiktion. Ett exempel. Huvudpersonen i verkligheten var kapten Dmitri Kolesnikov, han blev en nationalhjälte eftersom han lämnade efter sig brev, liknande de i filmen. Men han hade inga barn. Och vi ville skapa en person med barn, eftersom det skulle representera alla de soldater som lämnade sina barn efter sig. Och genom att göra så, tog vi steget in i fiktionen. Men, vi försöker skapa en hög grad av sanningshalt, vi baserar filmen på ett stort researcharbete presenterat i boken av Robert Moore (”A time to die: The untold story of the Kursk tragedy”, reds anmärkning).
Med ”Kursk” beger sig Thomas Vinterberg i dubbel bemärkelse ut på internationella vatten, dels är berättelsen om vad som hände full av politisk sprängkraft, dels är det en internationell storsatsning med von Sydow, brittiske Colin Firth, franska Léa Seydoux och belgiske, superkarismatiske Matthias Shoenaerts i
Jag har gjort filmen för att berätta om människorna, inte för att göra en aggressiv attack på den ryska regeringen
huvudrollerna. Franske Luc Besson är med och producerar.
Att Kursk har kallats för president Putins första stora utmaning och att han kritiserades för att inte göra tillräckligt för att hjälpa till, finns inte alls med i filmen. Varför lämna honom utanför?
– I den här filmen finns inga namn från verkligheten. Eftersom vi inte vet exakt vad som hände och jag tycker att det skulle reducera filmen till något som pekar finger, om jag sa att ”detta gjorde Putin” utan att riktigt veta. Så jag försöker göra filmen på en existentiell nivå, om liv och död och om människor, inte en film om att peka finger mot Putin. Det är ju många fingrar som skulle kunna pekas mot honom, men det anser jag är ett uppdrag för en undersökande journalist.
I ”Kursk” finns också tydliga drag av det typiskt vinterbergska dramat där han gräver i gruppdynamiken, som han framgångsrikt gjort i filmer som bland annat ”Festen”, ”Jakten” och ”Kollektivet”.
Här skildrar han gemenskapen bland männen hopplöst instängda i ubåten, bland militärer, bland kvinnorna som allt mer desperata väntar på besked – och på sätt och vis också bland barnen. I slutet av filmen demonstrerar de enkelt men stenhårt mot de ryska militärerna som inte räddat deras pappor.
– Jag blev förälskad i manuset. Jag insåg att filmen är full av teman som jag har arbetat med förut: solidaritet och kärlek inom grupper. Och då förstod jag varför de frågat just mig, att jag skulle inte göra bara en film utan en Thomas Vinterberg-film. Och jag kände att jag kunde bidra med något.
– Men för mig är det också en film om tid. Om tid som tar slut. Och det handlar också om att kärlek besegrar döden.
Har filmen visats i Ryssland?
– Nej, men den har sålts till en rysk distributör. Jag vet inte om censuren kommer att släppa fram den. Men pojken i filmen är rysk och hans familj och vänner har sett den och någon av mödrarna som drabbats på riktigt.
Vet du något om deras reaktioner?
–Ja, lite grand. De är ju vänner till inblandade och de var alla imponerade av sanningshalten, det såg väldigt ryskt ut för dem och det är jag förstås stolt över. Mamman som såg filmen skickade ett tack till mig för att vi inte glömmer bort dem, men ville att den ryska regeringen skulle straffas hårdare. Men som jag sa, jag har gjort filmen för att berätta om människorna, inte för att göra en aggressiv attack på den ryska regeringen.
Jag har aldrig sett något liknande. Max von Sydow grät. Colin Firth grät.