Författaruppläsning med anspråksfull inramning

”Nuckan – epilogen” Atalante På scenen: Malin Lindroth & Anna Gustavsson Regi: Cecilia Lagerström

Ljudkomposition: Anna Gustavsson Rörlig bild & rum: Karin Wegsjö Rekvisita: Emma Sande och Matilda Sande Texter: Malin Lindroth Produktion: Alkemisterna Spelas t o m 3 mars

En av förra årets mest omtalade böcker var förmodligen Göteborgsförfattaren Malin Lindroths essä ”Nuckan” (Norstedts 2018). Ämnet i boken är personligt och känsligt. Med självbiografisk utgångspunkt skriver Lindroth om livet som ofrivilligt partnerslös, som “ensamlevande, barnlös kvinna, på god väg mot den övre medelåldern.” Anekdoter ur livet blandas med civilisationskritiska reflektioner. Enligt Lindroth är nuckan den som föds och formas av ett patriarkat men inte kan leva upp till dess “portalparagraf” att göra sig begärd av män. För henne ingår alltså patriarkatet i själva definitionen av nuckan, och boken har karaktären av ett normkritiskt manifest. Denna aspekt har ytterligare förstärkts i Alkemisternas scenversion ”Nuckan – Epilogen” som under helgen spelas på Atalante.

Det är Lindroth själv som med en karismatisk blandning av humor och eftertryck framför sin text, och regissören Cecilia Lagerström låter hennes textuppläsning i hög grad bära sig själv, men håller intresset uppe med små men effektfulla medel. En behaglig rytm uppstår i växlingen mellan Lindroths monologer och Anna Gustavssons musikaliska uppträdanden där instrumentet utgörs av ett bord med mera och mindre vattenfyllda dricksglas. Uppdelningen mellan konsert och uppläsning överskrids när Lindroth halvvägs in fuktar strupen med ett av vattenglasen som Gustavsson nyss spelat på.

Karin Wegsjös scenrum

präglas av en planerad slarvighet. En pappershög på golvet, stolar som är stökigt utplacerade och fler än vad de två personerna på scenen behöver. Bordet med vinglas, vattenglas och skålar skulle kunna vara diskbänken på ett frilanskontor eller soffbordet efter en efterfest. Det går att hitta subtila symboler här och där, till exempel i stolarna som är staplade parvis.

Utdrag ur själva boken växlas med utdrag ur en text i Svenska Dagbladet där Lindroth har skrivit om mottagandet av boken. Några av de roligaste inslagen är när Lindroth berättar om en reporter som vid en intervju bombarderar henne med dejtingtips, eller om de män som har läst boken som en “ovanligt krånglig kontaktannons” och hört av sig för att intyga att det enligt dem inte verkar vara något fel på henne “ytligt sett”.

Efter dessa erfarenheter vill Lindroth nu betona de aspekter av boken där tyngdpunkten inte ligger på det ofrivilliga och sorgliga i nuckans livssituation utan på dess kritiska potential. Lindroth vill se på nuckan som ett alter ego som genom att trotsa den manliga blickens domstol får en unik utkikspunkt. Försöket att ladda begreppet med omstörtande kraft har sin poäng, men det framstår ibland som en något tillkämpad variation på den samtidstypiska konsten att betrakta varje defekt som en styrka och varje olycka som en förtäckt gåva.

Lindroths inledande repliker förmedlar angelägenhet, men präglas av uppskruvat marknadsföringsspråk i normkritisk tappning. Det är som om en ny produkt ska lanseras, när hon utropar att det är “Nuckans tid”, och hävdar att hon fått lära sig att det farligaste som finns är att tala om sig själv som en kvinna som inte begärs av män. Ämnet är i högsta grad angeläget nog att tala om utan den typen av sloganer och överdrifter.

Iscensättningen är sist och slutligen inte så mycket mer än en författaruppläsning med ovanligt anspråksfull inramning. Och gott så. Det fungerar, mycket tack vare Lindroths scennärvaro. Tyvärr förstärks också den känsla som stundvis väcks redan av boken, att hon predikar ett förutbestämt narrativ snarare än att förutsättningslöst vrida och vända på något som gör ont.