Djuplodande sex- och samlevnadsnovell
Kristen Roupenian Kattmänniska Översättning: Amanda Svensson Albert Bonniers
Hur stor är skillnaden mellan offer och bödel när allt kommer omkring? Inte så stor om man läser Kristen Roupenians omdebatterade novellsamling ”Kattmänniska”, som precis kommit ut på svenska, som handlar om flyktiga möten mellan psykiskt instabila människor.
Här har vi en kvinna som söker upp män för att be dem att slå ner henne innan de har sex med henne, ett gäng måttlösa tjejer som anlitar en gammal tonårsidol för att bada i poolen med dem under deras möhippa, en medeltida prinsessa som bokstavligen blir kär i sin egen spegelbild och utvecklar en psykos som får nästan hela hennes rike att gå under och ett par som använder sina inneboende som mer eller mindre ofrivilliga sexpartners.
Novellernas protagonister härjar omkring som herrelösa hönor som super, knarkar och springer nakna i natten, träffas på Tinder och dokumenterar mötena via Instagram. De flesta lever på kredit, över sina tillgångar, eller inte alls. Visa är döda sen länge sen, utan att veta om det. Ibland flyter alla kroppar ihop till en enda organism: ”Deras hoptrasslade kroppar blir till en enda kropp. Deras många hjärnor blir en enda förvirrad och panikslagen hjärna”. Begär och maktrelationer, fester och solbrända kroppar blandas med larver, spyor, flugägg, sår och kadaverromantik. Hade jag gjort en cocktail till boken, hade jag kallat den Sex with Kafka on the beach.
När det kommer
till hämndaktionerna, som att byta ut tuben med glidmedel i flickvännens nattygsbordslåda mot superlim, ligger de för det mesta på en harmlös Roald Dahls ”Mathilde”-nivå: Vissa historier har ett stänk av magisk realism över sig, som till exempel den om mannen som drabbas av en förbannelse som gör att han gal som en tupp varje gång han kissar, eller häxan som förtrollar ett otroget par så att de fastnar i varandra för evigt. Här finns också en rad konceptuella psykotiker, som mannen som inte kan få upp den om han inte föreställer sig att hans kuk är en kniv medan han har samlag, eller naivt onda män, som helt enkelt aldrig vågar berätta för sina flickvänner att deras känslor är över och tror sig vara ”snälla” för att de tiger om det.
Den allra starkaste berättelsen är novellen ”Kattmänniska” – en katastrofal historia om vad som händer när människor inte lyckas kommunicera med varandra och heller inte försöker göra det. När den publicerades i New Yorker december 2017, fick den en viral spridning världen över. Den handlar om Margot, en ung kvinna som blir förtjust i en äldre kille, vid namn Robert; som hon väljer att åka hem till. Ett missförstånd leder till ett annat och Margot väljer att ha sex med honom för att ge en så bra bild av sig själv som möjligt, eller är det av medlidande? Av rädsla? Av lusten att råka illa ut? På vägen till honom, hade Margot fantiserat att han var en styckmördare.
Margot är både naiv och överparanoid, både djupt egocentrisk och självuppgivande, medan Robert är både självgod, osäker, upphetsad och totalt ointresserad av Margots inre liv. Eller är verkligheten en annan? Deras möte genomgår flera relationsförvandlingar och vissa replikskiften är så realistiska, att jag undrar om författaren bandat mötet med sitt studieobjekt. När jag har läst färdigt novellen vet jag varken ut eller in. Vem är offret? Vem är bödeln? Omöjligt att säga. Men en sak är säkert – alla lärare borde se erbjuda sina studenter att läsa och diskutera ”Kattmänniska”, för det är en av de mest nyanserade, komplexa och psykologiskt djuplodande sex- och samlevnadsnoveller som skrivits sedan #Metoo-rörelsen drog igång.