När Göteborg försökte få Olympiska spelen till staden
1978 åkte en svensk delegation med prins Bertil i spetsen till internationella olympiska kommitténs omröstning i Aten. De var segervissa: Sverige skulle äntligen få arrangera ett vinter-OS. Och Göteborg skulle vara huvudort. För GP berättar nu några av de inblandade om en tid när stadens självförtroende var lika stort som dess arenor, om ett misslyckat mutförsök – och om den totala felbedömningen som gjorde nederlaget så svidande. – Där fick man lära sig att människor ibland säger en sak och sedan gör något annat, säger Gunnar Larsson.
Paris stod som värd för de olympiska spelen 1924. Detta år ville dock IOK testa ett nytt koncept och införde den så kallade ”vintersportveckan” i Chamonix som ett komplement till de traditionella spelen. Veckan, som varade i elva dagar, blev en stor publiksuccé och i efterhand slog man fast att tävlingarna skulle kallas vinter-OS och framöver arrangeras separat från sommar-OS.
Sverige var tidigt framgångsrikt. Gillis Grafström var konståkningskungen som vann guld både 1924 och i S:t Moritz fyra år senare. Vinter-OS växte, fler sporter tillkom, fler länder ville vara med och leka i snön och spelen spreds över världen. Frankrike, Schweiz, USA, Tyskland, Schweiz igen, Norge, Italien, USA igen, Österrike, Frankrike igen, Japan … alla arrangerade de vinter-OS. TV:s genombrott under 60-talet gjorde att allt fler kunde följa tävlingarna och turistråd världen över såg en möjlighet att marknadsföra sina regioner.
Det gjorde rimligtvis även Sverige. Men när 80-talet närmade sig hade landet som arrangerade den mytomspunna solskensolympiaden i Stockholm 1912 fortfarande inte haft ett vinter-OS på hemmaplan. Trots alla framgångar, trots en modern infrastruktur, trots Sixten Jernberg, Johnny Nilsson och Toini Rönnlund.
Man hade pratat om det. 1969 undersöktes möjligheterna för Östersund att stå som huvudort för 1976 års spel. Det konstaterades då i en statlig utredning att spelen skulle ”bli av stor betydelse för turismen i länet” och att de skulle bidra till att ”skapa och upprätthålla ett intresse för motionsidrotten”. Men man påpekade också att stora investeringar i anläggningar skulle behövas, och att ”inkvarteringsfrågan kommer att bli mycket svårlöst”.
Utredningen diskuterades intensivt inom Idrottssverige och slutligen rann det hela ut i sanden. Sverige sökte inte vinter-OS, den gången heller.
Men tanken var
väckt. Och 70 mil söder om Östersund fanns en grupp politiker, idrottsledare och kommunala chefer som noterade kritiken mot Östersunds brist på arenor och boenden och tänkte: Allt det där har ju vi här i Göteborg.
– Vi hade haft skridskomästerskap och grejer här. Och vi tyckte att vi hade rätt goda kontakter också. Så det var vi här som drog i gång det hela.
Orden kommer från Åke Lindegarth. Jag hälsar på i hans lägenhet i Majorna, kakor och kaffe står på bordet och Åke berättar om sin tid som evenemangschef att hans uppdrag ”var att skaffa evenemang till Ullevi”. Det var precis vad han gjorde. Den gamla VM-arenan från 1958 var på 70-talet fortfarande Skandinaviens största och på den tiden var det inte bara Bruce Springsteen och Håkan Hellström som lockade massorna. Speedway, skridsko, fotboll och boxning på världsnivå gjorde att Göteborg ofta befann sig i idrottens epicentrum.
– Vi hade sex skridsko-VM på Ullevi. Jag tror vi var tvåa i världen med att ha konstfrusen bana, och vi var först i världen att ha två stycken, efter att vi fick det på Ruddalen också. Det var jävligt stort här, vi hade ju mer folk än de hade på Bislett. Så vi var vana vid stora evenemang, säger Åke Lindegarth.
Idrotten hade en
stark ställning i staden. Arenor byggdes, pengar satsades, och politiken var med på tåget. Gunnar Larsson var vid den här tiden kommunfullmäktiges ordförande och satt i idrottsnämnden. Dessutom var han ordförande i Lundby IF och skulle sedermera få samma position i IFK Göteborg. Åke Lindegarth, å sin sida, varvade sitt kommunala uppdrag med ledande uppdrag inom Gais, där han bland annat var klubbdirektör.
Allt hängde ihop, staden drog åt samma håll – och nu hade man bestämt sig för att göra ett allvarligt försök att göra Göteborg till huvudort för 1984 års olympiska spel.
Det var ett nydanande koncept man lanserade. IOK hade nyligen ändrat i sina statuter som tidigare slagit fast att alla tävlingar skulle ske på samma ort. Nu fanns en ny möjlighet att sprida ut spelen – och det var detta som Sverige tog fasta på.
Upplägget var följande: Göteborg skulle vara huvudort. Invigning och avslutning skulle ske på Ullevi, liksom skridskotävlingarna. Scandinavium – då Nordens största inomhusarena – skulle husera ishockey och konståkning. Längdskidor, backhoppning och skidskytte placerades i Falun, de alpina grenarna i Åre och rodel i Hammarstrand i Jämtland. På så vis kunde befintliga anläggningar användas, och kostnaderna hållas nere. En smart, hållbar lösning som skulle få stopp på utvecklingen där OS bara blivit dyrare och dyrare. Men vänta nu.
Känns inte det här igen?
Jodå, 2019 är
det med snarlika argument och lösningar som Stockholm söker vinter-OS 2026. Spelen sprids ut, man skryter om den förhållandevis lilla budgeten, och hela evenemanget ska var hållbart; inga arenor kommer att byggas för att omedelbart rivas efter OS. Modernt och förnuftigt – men knappast nyskapande med tanke på Göteborgs ansökan 40 år tidigare.
Tillbaka till 1976. Det tog inte lång tid att övertyga både Sveriges olympiska kommitté och Riksidrottsförbundet förslagets förträfflighet. Bollen var i rullning, men Sverige vore inte Sverige om inte en statlig utredning tillsätts. En sådan beställdes av regeringen 1977 och i den kan man läsa att en OS i Sverige skulle ”tiäna syftet att visa den internationella idrottsvärlden, inklusive Internationella Olympiska Kommittén, att möjligheter finns att arrangera olympiska spel till avsevärt lägre kostnader än vad som skett hittills.”
Utredaren skriver också, kanske något naivt, att: ” de olympiska arrangemangen och reglerna, även om de bör modifieras och moderniseras, innebär en motvikt till de kommersiella intressenas frammarsch inom idrotten.”
Den rakt igenom positiva utredningen gjorde att statsminister Thorbjörn Fälldin inte tvekade. Han undertecknade 1978 en proposition som sedan klubbas igenom i riksdagen: Grönt ljus för OS-ansökan.
–Ja, Fälldin var
ju en stor idrottsvän rent allmänt och var med i riksidrottsförbundets styrelse ett tag. Så han var positiv. Och så hade vi ju kontakter med Palme, som också gav full support. Så det blev aldrig någon svår politisk fråga på det sättet, säger Gunnar Larsson.
Det har varit snårigare för Stockholm att få med sig dagens politiker?
–Ja du, det tänker jag rätt ofta på. Nu är det strid som gäller, istället för enande.
Det var inte bara de två jättearenorna Ullevi och Scandinavium som gjorde Göteborg till en perfekt värdstad. Här pågick en byggboom som gjorde att man utan problem ansåg sig kunna inkvartera aktiva, publik och media. Och avstån-
den till de andra OS-orterna sågs inte som något större problem. 1977 hade Landvetter flygplats invigts och den beskrivs i regeringens utredning som ”en storflygplats med en kapacitet på 3 miljoner resande varje år”. Det fanns dock de som inte gillade idén, minns Gunnar Larsson.
–Det fanns en sådan diskussion, absolut, och det fick vi bemöta. Det är möjligt att det var det som avgjorde på slutet. Men tittar du på Stockholms ansökan nu så är det ju exakt samma upplägg. De har ju till och med Lettland med vilket känns lite konstigt för mig, säger Gunnar Larsson.
Han syftar på
Stockholms pågående OS-ansökan, där bland annat bobsleigh-tävlingarna är planerade att genomföras i den lettiska orten Sigulda. Men det här med bobsleigh var ett stort problem redan 1978. Vi återkommer till det.
Åke Lindegarth blev generalsekreterare för den lokala OS-organisationen i Göteborg. Gunnar Larsson blev ordförande. Tillsammans började de nu ta fram marknadsföringsmaterial för att övertyga IOK-ledamöterna som 1979 skulle rösta fram 1984 års värdstad. När jag hälsar på Åke Lindegarth, i dag 87 år, lämnar han över broschyrerna som togs fram. En på svenska och en på engelska, vackert typograferade och med lockande bilder, kartor och diagram. ”Ganska snygg va?” säker Åke och jag läser:
”Ishockey och hastighetsåkning på skridskor är stora och populära sporter i Göteborg. Det visar publikintresset vid både nationella och internationella tävlingar. Publikrekordet för skridsko-VM är på drygt 69 000 åskådare för de båda tävlingsdagarna. VM i konståkning 1976 visar att det finns en stor och kunnig publik även i den sporten. ”
Man motiverar också varför man inte – som brukligt är – tänkte bygga någon olympiaby.
”I Göteborg finns det så gott om rum och lägenheter med hög standard att man inte behöver bygga någon speciell olympiaby, Förutom hotell och pensionat kan man utnyttja färdigbygga våningshotell.”
Den totala kostnaden
för OS-arrangemanget beräknades bli omkring 200 miljoner kronor. Intäkterna budgeterades till 125 miljoner. Stat och kommun skulle dela på kostnaden – och dessutom gick regeringen in med en statlig garanti ifall biljettmålen inte skulle nås. Det fanns helt enkelt inga hinder kvar. Förutom ett. Att övertyga IOK-ledamöterna.
I maj 1978 reste den svenska delegationen till Aten där omröstningen skulle äga rum. Göteborg låg bra till, det hade man koll på genom Wolf Lyberg – den legendariske journalisten och SOK-ledaren som lobbade för Göteborg från sitt kontor i Stockholm.
–Han hade ju internationella kontakter och vi hade ett möte i Falun där han gick igenom vilka som skulle rösta på oss. Han visste vilka vi hade. Så vi var lite optimistiska när vi åkte till Aten, minns Åke Lindegarth. inför ödesdagen.
–Vi hade rätt stora förhoppningar. Vi hade ju olika människor som varit ute och lyssnat och den och den hade sagt att ”det här låter jättebra, och vi ska stötta er”.
Ni trodde att ni skulle vinna?
–Ja, det skulle jag nog säga att vi trodde. Vi kände att vi hade ett så pass bra material och skulle kunna göra det på ett bra sätt. Sedan blev vi lite lurade av supporten från de andra länderna. Vi hade ju många besökare som kom hit från olika världsdelar, och det var likadant där. ”Det här blir bra, ni ska få vårt stöd” sa de.
Gruppen flög ner till Aten. Prins Bertil, dåvarande ordförande i SOK var med. ”En go gubbe på många sätt” enligt Åke Lindegarth. Och efter Wolf Lybergs efterforskningar var känslan att Sarajevo och Sapporo skulle få se sig besegrade av Sverige och Göteborg.
–Men vi hade ju en fadäs vi också, säger Åke Lindegarth.
Jag bläddrar i den gamla broschyren. Under rubriken ”Hammarstrand” beskrivs hur två världsmästerskap och fyra europamästerskap ägt rum i den snabba rodelbanan utanför Ragunda. Det står också att förbättringar planeras till OS, exempelvis belysning och nya värme-
Även Gunnar Larsson var vid gott mod
Vi hade ett möte i Falun där han gick igenom vilka som skulle rösta på oss. Han visste vilka vi hade. Så vi var lite optimistiska när vi åkte till Aten. Åke Lindegarth Generalsekreterare om Wolf Lybergs kontakter
Den smugglades med hjälp av personalen, för det skulle ju inte heta att Sverige hade delat ut det, utan det skulle de få gissa själva. Men jag kan tänka mig att de flesta trodde det tillhörde inredningen på hotellet… Åke Lindegarth
stugor. Men det är vad man inte skriver om som är problemet. Något fattas.
–Vi hade ju inte bobsleigh med, vet du. Det skulle kosta tio miljoner att bygga en bob-bana, så SOK strök det av ekonomiska skäl. De påstod att det inte skulle vara några problem.
Kunde man bara stryka det?
–Nej, det var ju det man inte kunde. Kvällen innan vi skulle upp nere i Aten så hade de ett möte där de beslutade att det skulle med på programmet. Så vi gick upp och sa att vi hade med en bob-bana.
Men ni hade ingen lösning på det?
–Nej, nej. När vi fick reda på det så gav jag nog upp lite. ”Det här går ju fan inte”, så kände i alla fall jag, säger Lindegarth.
Kanske hade Sverige
inspirerats av Squaw Valley, som 1960 hänvisade just till ekonomin och därför tilläts att plocka bort bobsleigh från programmet. Men uppenbarligen hade SOK inte förankrat det hos IOK. Fadäs, var ordet. Med en dag kvar till omröstningen hade man inget annat val än att hålla masken och hoppas att det i övrigt genomtänkta – och moderna – konceptet skulle räcka till seger. Och på plats på det exklusiva hotellet i Aten gjorde man sitt bästa för att smörja de mäktiga ledamöterna.
–Vi hade ju en muta, säger Lindegarth och skrattar.
–Det var Wolf Lybergs grej. En liten glasskål, som en kaffekopp ungefär, i blågula färger. Det hade de med sig från Stockholm och de delades ut till alla rummen, i hemlighet. Den smugglades med hjälp av personalen, för det skulle ju inte heta att Sverige hade delat ut det, utan det skulle de få gissa själva. Men jag kan tänka mig att de flesta trodde det tillhörde inredningen på hotellet…
Den 17 maj 1978 skulle presentationen ske. Svenskarna tog plats i konferenslokalen i Karavel hotell nedanför Akropolis-klippan i Aten.
– Det var som en biografsalong, eller en stor hall med ett podium. Det var där vi visade vår kampanjfilm. Den hade vi fått Hasselblad att ställa upp och göra, så den var riktigt fin, säger Gunnar Larsson.
Göteborgs-Postens Bo Alm var på plats och kunde rapportera om en lyckad presentation:
”Mycket var då så positivt att det i Göteborgskolonin på på Grande Bretagne senare på eftermiddagen talades om att en dämpad optimism bytts mot en försiktig optimism.”
Under presentationen fick IOK-ledamöterna ställa frågor, och Alm konstaterar att ”det känsligaste ämnet om bobsleigh aldrig drogs upp”.
Därav optimismen.
Nästa dag, den
18 mars, skulle beskedet tillkännages. När Lord Killanin, den dåvarande IOK-presidenten, intog scenen stillades det nervösa sorlet bland åhörarna. Lorden öppnade sitt kuvert och avslöjade de dramatiska siffrorna: 31 röster till Sarajevo. 33 till Sapporo. Det skulle krävas en andra röstningsomgång för att avgöra en vinnare.
Göteborg? Inte ens nära. 10 röster. Överlägset sist av de tre kandidaterna. Alla spekulationer, löften och prognoser visade sig vara fullständigt felaktiga: i Sverige. I stället var det Sarajevo som tog hem spelen genom att vinna finalomröstningen.
–Det är klart att man deppade. Det var ju rätt mycket jobb under några år. Det kändes tomt efteråt på något vis. Tänk om vi hade fått hit OS, med ishockey, konståkning och skridsko. Och invigning och avslutning … det är ju kanongrejer alltihop, säger Åke Lindegarth.
Gunnar Larsson om
det bittra nederlaget: –Där fick man lära sig att människor ibland säger en sak och sedan gör något annat. Det var ju likadant när Lennart Johansson skulle bli Fifa-president. Alla sa att det skulle gå jättebra, och sedan förlorade han ändå rätt kraftigt mot Blatter.
Det händer saker bakom kulisserna?
–Det gör det. Nu tror jag inte att det var något åt det hållet när det gäller vår OS-ansökan, men folk vill ju hålla sig väl med alla. Efter omröstningen var det många fler än tio som kom och sa att de hade röstat på oss, säger Larsson och skrattar.
Men vad tror du att ni föll på?
–Vi fick aldrig riktigt klarhet i det. Efteråt kom ju många fram och sa, lite fjäskande, att det var synd att vi inte vann. De hade lovat stöd. Men exakt vad det var minns jag inte.
I GP kunde man läsa rubriken ”Ingen skam att förlora” och krönikör Alm skrev något syrligt att ”med de miljarder som rullar iväg på varje OS-arrangemang borde den framsynte slå till bromsarna. Sverige gav världen denna chans. Det tycker jag att man gjorde rätt i.”
Prins Bertil kommenterade nederlaget med orden: ”Vi fick stryk efter noter” och var säker på vad som avgjorde saken:
– Vi har fallit på avstånden. Vi har gjort vad vi har kunnat för att göra förslaget så aptitligt som möjligt. Det har helt enkelt inte funnits mer att göra”.
RF-direktören Bo Bengtson var ännu mer besviken på att Göteborgs moderna, utspridda förslag inte fick gehör hos de äldre IOK-farbröderna.
– Beslutet gör det helt klart att de seriösa diskussionerna om de nya principerna varit ett tal ut i luften, sa han till GP.
Åke Lindegarth kan
än idag inte riktigt skaka av sig tanken på att de andra kandidaterna möjligen erbjöd IOK-ledamöterna något mer än blågula glas-skålar.
–Jag undrar om det inte var så. Och jag tror att det är lite därför som vi aldrig fått vinter-OS till Sverige. Vi har för dåliga kontakter i toppen. Men man hade aldrig tanken att det skulle kunna gå till så på den tiden. Man tog för givet att det var rent spel, säger han.
Ansökan till 1984 var Sveriges första försök att få vinter-OS. Sedan dess har man gjort ytterligare fem försök: 1988 förlorade Falun i den andra röstningsomgången. 1992 försökte samma stad igen, den här gången slutade man trea. 1994 var Östersund på håret att snuva Lillehammer på spelen – den kanske bittraste förlusten av alla. 1998 försökte Östersund igen, men var aldrig nära att hota vinnande Nagano. 2002 försökte staden för tredje gången i rad, men den gången vann Salt Lake City en omröstning som i efterhand omgärdats av mutrykten.
Och nu försöker Sverige alltså igen. Den här gången med Stockholm som huvudort och med ett koncept som på flera sätt är en kopia av det som Göteborg frontade för 34 år sedan – även om förutsättningarna är helt annorlunda i dag, inte minst säkerhetsmässigt. En stor skillnad är dock uppslutningen då jämfört med nu. Både politiker och allmänhet har visat skepsis mot ett OS i Stockholm – när Åke Lindegarth och gänget drev sin kampanj tycks stödet ha varit närmast helgjutet.
–Det var det absolut. Det var rejälare på något vis och det var inte så många partier på den tiden heller. Dessutom så låg kostnaderna på en helt annan nivå jämfört med i dag. Så riskerna var väl inte lika stora heller, konstaterar Åke Lindegarth.
Gunnar Larsson, själv mångårig politiker, kan inte dra sig till minnes några politiska strider varken innan, under eller efter den misslyckade kampanjen.
– Vi jobbade
fram ett engagemang från stadens ledning, man kände att det här skulle betyda något positivt för Göteborg. I ledningsgruppen för OS fanns det representanter från de andra partierna också. Vad jag kommer ihåg så var det ingen som satte sig på tvären, säger han.
När man i dag säger att Göteborg sökte vinter-OS 1984 så tror folk knappt på en. Men då kändes det inte alls främmande?
–Nej, det gjorde det inte. Vi hade så pass bra samarbete med de andra kommunerna och var väldigt inställda på att vi skulle klara det.
Hade Göteborg ett annat självförtroende på den tiden?
–Ja, det kan jag nog känna. Det var en annan tåga i Göteborg på den tiden. Man trodde sig kunna klara stora uppgifter, säger Gunnar Larsson.
Det blev inget OS i Göteborg. Och 35 år senare har Sverige, i dess fjällhöga nord, fortfarande inte fått förtroendet att arrangera de mest prestigefyllda av vintertävlingar.
Och vi har fortfarande ingen bobsleighbana.
När jag frågar Åke Lindegarth om Göteborg skulle kunna vara huvudort för ett vinter-OS i dag så funderar han en stund. Sedan ger han mig ett svar där den sista meningen summerar en hel karriär, ett helt liv idrottens tjänst i det som en gång var möjligheternas Göteborg.
–OS här, i dag? Tveksamt. Det är väl klart de skulle kunna, men… det hade kostat en del att rusta upp Ullevi och lite av varje. Och jag begriper mig inte på idrottsledarna i dag, säger Lindegarth. Och fortsätter:
– Jag såg att det var snack om en arena för 6 000 personer på Heden, och att Öis och Gais tyckte det vore bra. Vad har man för ambitioner då? Man ska väl sikta på Ullevi, för helvete?
Vi jobbade fram ett engagemang från stadens ledning, man kände att det här skulle betyda något positivt för Göteborg. I ledningsgruppen för OS fanns det representanter från de andra partierna också. Vad jag kommer ihåg så var det ingen som satte sig på tvären. gunnar Larsson