”Det är bråttom att rädda världen”
Det går att rädda världen, men det krävs samarbete och det är bråttom. Ulrika Modéer, assisterande generalsekreterare i FN ser ett hopp i växande folkligt engagemang och spirande intresse för hållbar utveckling hos bland annat näringslivet.
Nyheter: Ulrika Modéer från Mölnlycke är assisterande generalsekreterare i FN och därmed den svensk som har den högsta posten i världsorganisationen. Hon ser ett hopp i växande folkligt engagemang och spirande intresse för hållbar utveckling.
Det går att rädda världen, men det krävs samverkan och det är bråttom, säger hon vid ett besök i Göteborg. Just nu går arbetet trögt med de så kallade Agenda 2030-målen.
– Det är bekymmersamt, klimatarbetet är bara ett exempel där vi inte går framåt. Samtidigt vet vi att om man skulle samla världens kapital och få alla reformer på plats så skulle det gå att nå målen.
Ulrika Modéer är den svensk som för närvarande befinner sig högst upp i FN:s organisation. Sedan i augusti förra året är hon chef för externa relationer och påverkansarbete hos FN:s utvecklingsprogram, UNDP med fokus på att nå de globala målen för hållbar utveckling i Agenda 2030. Hon bor i New York men rötterna har hon strax utanför Göteborg, i Mölnlycke, och även om hon inte bott här på många år ser hon sig som göteborgare.
– Den identiteten sitter kvar, Jan Eliasson som jag träffade i Stockholm häromdagen säger alltid ”vi göteborgare”, men jag brukar reta honom för han är inte här så ofta, säger hon och ler.
Ulrika Modéer är förmodligen oftare i Västsverige än den förre vice generalsekreteraren i FN. Han har sommarhus på Gotland, hon har sitt på Åstol och dessutom bor föräldrarna kvar i Mölnlycke.
Vi möts i lobbyn till ett hotell i centrala Göteborg. Det är tidig morgon, utanför gnisslar spårvagnarna.
Framför henne ligger en dag med föreläsningar och möten, hon ska tala på universitetet, träffa forskare på Chalmers och möta elever från Hu le bäcks gymnasiet i sin gamla hemkommun Härryda.
– Nu när jag har tillfälle att vara i Sverige några dagar vill jag vara ute och möta olika svenska aktörer och se vad det finns för potential.
I Agenda 2030 har samtliga medlemsländer i FN förbundit sig att arbeta för att uppnå en hållbar värld till år 2030. Avtalet undertecknades 2015, samma år som Parisavtalet.
– Det var ett år av beslutsamhet för världssamfundet, efter det har utvecklingen på många områden blivit mer oroande. Men jag ser ett stort hopp i att akademi, näringsliv och civilsamhälle visar ett allt större intresse för målen för hållbar utveckling. Vi kan inte genomföra de globala målen med traditionellt bistånd. Är det möjligt att uppfylla målen till 2030?
– En ny rapport som presenteras i juli kommer att visa att vi backar i flera av målen, det är bekymmersamt, klimatarbetet är bara ett exempel där vi inte går framåt. Samtidigt vet vi att om man skulle samla världens kapital och få alla reformer på plats så skulle det gå att nå målen. Så svaret är ja, det går om alla aktörer kommer samman. Jag tror att Agendan visar vägen, den är både ett slags riskkarta men också en målbild.
Ulrika Modéer menar att FN blivit tydligare med hur kritiskt läget är.
– Vi har inte så mycket tid på oss. Den här omställningen behöver göras de närmaste tio åren annars blir kostnaderna för att hantera konsekvenserna enormt stora.
UNDP finns i över 170 länder, organisationen stöder regeringar med reformarbete, men jobbar även praktiskt inom till exempel förnybar energi, god samhällsförvaltning, rättsstatens funktioner och antikorruption för att möjliggöra investeringar.
– Vi hjälper länder att förebygga kriser och konflikter, att stärka demokratiska institutioner och bygga partnerskap för en hållbar utveckling.
UNDP är det största FN-organet men är inte lika synligt som exempelvis Unicef eller UNHCR som har in samlingsverksamhet.
– Det är synd för man behöver förstå att det här är olika pusselbitar, det förebyggande, långsiktiga arbetet är grunden till att inte länder ska bli biståndsberoende.
Ulrika Modéens intresse för internationella frågor började redan på mellanstadiet. Hennes skola i Mölnlycke samlade in pengar till sjukhus i Amazonas i Peru.
– Varje år sedan årskurs ett var jag
”
Jan Eliasson, som jag träffade häromdagen, säger alltid ’vi göteborgare’, men jag brukar reta honom för han är inte här så ofta ulrika modéer
med och krattade löv och bakat bullar i Operation dagsverke på FN-dagen.
När hon gick i femman hade några av lärarna besökt de här biståndsprojekten och kom tillbaka till skolan med diabilder och berättelser om ursprungsfolkens kamp för sina rättigheter.
– Jag minns att jag satt där i klassrummet och tyckte det var så spännande. Jag blev otroligt upprörd över orättvisan som de här folken utsattes för, de som inte alls tärde på jordens resurser utan bara försökte leva i samklang med naturen.
Det blev början på hennes engagemang i A m a zon as föreningen i Härryda, så småningom blev hon elevrepresentant i styrelsen. När hon flyttade in till Göteborg för att gå på gymnasiet bildade hon en ungdomsförening som ordnade studiecirklar, satte upp teaterföreställningar och pratade i skolorna.
I trean på gymnasiet fick hon stipendium för att åka till Peru och bo hos Shipibo-folket.
– Efter det var jag fast. Jag har fortfarande kontakt med dem, numera på Facebook.
Sedan dess har Ulrika Modéer jobbat med mänskliga rättigheter, miljö- och klimatfrågor i olika organisationer, bland annat Diakonia och Miljöpartiet. När hon blev uppmuntrad att söka jobbet på FN var hon statssekreterare för dåvarande biståndsministern Isabella Lövin (MP).
– Jag såg betydelsen av att arbeta för FN i en tid när internationellt samarbete är viktigare än någonsin. I ett klimat där många av FN:s medlemsländer ser ökande nationalism och populism är det väldigt hoppfullt att se att det finns engagerade människor från alla världens länder som vill att vi ska få en hållbar utveckling.
Att det finns företrädare för länder som inte vill se multilateralt samarbete och som säger det öppet i generalförsamlingen menar hon svetsar samman FN-medarbetarna.
– Jag tror det får många att känna ett jävlar anamma. Vi måste försvara och upprätthålla den här organisationen, det är ett enormt värde i överenskommelser som mejslats fram under årtionden.
FN har kritiserats för att vara tungrott och ineffektivt och mycket av det dagliga arbetet i FN-skrapan just nu handlar om att effektivisera organisationen.
– Vad gäller utvecklingssidan har man kommit en god bit på väg. Från 1 januari finns en oberoende samordnande funktion, lite av en lagledare, som ska göra att fonder och program samarbetar bättre och inte konkurrerar så mycket.
Hur påverkas ländernas vilja att ge pengar av nationell retorik och ifrågasättande av internationellt samarbete?
– FN:s arbete är underfinansierat. De humanitära appellerna är bara finansierade till hälften och det förebyggande och långsiktiga arbete som UNDP bedriver behöver mer långsiktig finansiering och mindre projektfinansiering. Men samtidigt som nationalismen ökar ser också länder och aktörer betydelsen av FN och ökar sitt engagemang. Det är ett positivt tecken.