Den olyckliga jakten efter lyckan
Den ökade psykiska ohälsan bland unga i Sverige beror oftare på att vägen framåt är allt för utstakad – inte på motsatsen. Lösningen är inte att lägga livet ännu mer till rätta.
Sverige rankas i flera studier som ett av världens lyckligaste länder. Oavsett om man mäter objektiva faktorer som livslängd, fysisk hälsa och materiellt välstånd – eller frågar människor hur de mår – så intar Sverige i regel topplaceringar.
Hur går den bilden ihop med att den psykiska ohälsan ökar kraftigt bland barn och unga? För drygt ett år sedan konstaterade Socialstyrelsen att de här problemen fördubblats hos barn i åldern 10-17 år på bara ett decennium. För unga vuxna, 18-24 år, var ökningen närmare 70 procent.
I en tankeväckande debattartikel på GP Debatt (30/5) tar utvecklingsledaren, Patrik Finn, upp den här paradoxen. Han framhåller bristen på social kontakt som en viktig faktor bakom siffrorna (något som även förklarar olycka bland våra äldre) och tar även upp riskerna med att många unga tillbringar allt mer tid i ett digitalt universum istället för att träffa människor i den fysiska verkligheten.
Så långt är det lätt att hålla med. Bristen på utvecklande vuxenkontakter är ett stort problem för unga människor som växer upp i vårt moderna samhälle. Alla har inte en familj som kan erbjuda detta.
Finn påpekar helt riktigt att barn och unga behöver träffa äldre människor som kan lära dem förstå sådant som att livet är fyllt av motgångar. Lyckan ligger snarare i att kunna hantera dessa motgångar än att undvika dem. Sådant kräver erfarenhet som en ung människa inte har, men behöver skaffa sig. Givetvis underlättar det om det då finns någon där som kan agera stöd och vägvisare.
Patrik Finns tanke att skolan ska ta en större roll i detta finns det dock anledning att ställa sig skeptisk till. Hur vällovligt syftet än må vara är det av flera skäl inte möjligt för lärarkåren att ta på sig den rollen. Livserfarenhet är inget som går att lära ut i en formell lärarutbildning. Om en lärare kan agera personligt stöd och förebild för eleverna är det förstås positivt. Men det beror i så fall på tillfälligheter. Att lärarkåren generellt skulle vara lämplig att ta på sig denna roll finns det inga garantier för, och det går inte heller att skapa några. Lägg därtill att svenska lärare redan idag i hög grad är överarbetade och lider av för många uppgifter utöver kärnuppdraget – att förmedla kunskap – och det omöjliga i ekvationen blir uppenbart. Inte ens den mest lämpade har outsinligt med tid och resurser till sitt förfogande.
Rollen som vuxen förebild går helt enkelt inte att kommendera, eller utbilda, fram. Det ligger i sakens natur att en sådan relation måste ske på frivillig väg. Det ligger också i sakens natur att den som passar som förebild för vissa kanske inte gör det för andra, att unga människor behöver träffa flera olika vuxna med olika erfarenheter.
Livet måste levas. Det kan svårligen läras ut. Möten som får människor att växa kan inte planeras fram. De kräver inte minst inslag av risktagande och slump, att samhället tillåter oförutsägbarhet. Problemet med ohälsan bland unga ligger ytterst i att det svenska samhället på många sätt gör det svårt att utsättas för de situationer som får en ung människa att växa upp. Vårt genomplanerade samhälle är konstruerat för att vi inte ska möta motgångar, och därmed får vi också svårare att hantera dem när de dyker upp. Vi tillbringar allt längre tid av våra liv i skolan, trots att dess värld skiljer sig avsevärt från livet utanför. Men arbetslivet har också blivit allt mer specialiserat och teoretiskt. Fritiden kringgärdas också av krav på ett helt annat sätt än tidigare. Faror, förändring och risker byggs bort i det svenska samhället. Ibland rent fysiskt, som genom rivning och renovering av alla möjligheter att bo billigt. Oftare mer indirekt genom olika regleringar.
I grunden rör det sig om en inbyggd begränsning i den sociala ingenjörskonst som länge dominerat Sverige. Det kaotiska, avvikande och udda har rationaliserats bort. Det har varit en underliggande tanke i det socialdemokratiska projektet, och ofta rationellt välmotiverat. Men just det som skaver och avviker är ofta det som ger förståelse och insikt. Det innehåller inte sällan inslag av misär, utanförskap och olycka. Gör ett samhälle sig av med dessa inslag – och människoöden – så kommer även möjligheten att ”bli vuxen” försämras avsevärt.
Mötena och livserfarenheterna som får människor att växa blir färre och samhället förlorar en del av sin förmåga att bygga mening. Det är ingen slump att stor konst sällan skapas i det linjeräta och välstädade. En paradox som kan vara svår att ta in.
”
Sverige är ett lyckligt land. Men det är en lycka som i hög grad handlar om anpassning.
Sverige är ett lyckligt land. Men det är en lycka som i hög grad handlar om anpassning (all retorik om normkritik till trots). Att de yngsta och de äldsta mår sämre i ett sådant land ligger i systemets natur.
Ett samhälle måste sätta upp regler. Men ju mer terapeutiskt samhället blir, ju mer det försöker lägga livet till rätta, desto ofriare blir det och desto svårare blir det för dess invånare att finna mening. Strävan efter lycka är ofta kontraproduktiv. Det är snarare mening vi bör söka. Kanske bör vi som samhälle tänka mer på hur vi kan öppna upp sprickor systemet och mindre på hur vi kan hjälpa (läs anpassa!) de som inte passar in.