Odlandet blev en oas
Artisten Karl Martindahl har länge levt med ångest och depressioner. Men odlandet har blivit en väg till ett bättre mående. Att stoppa händerna i jorden är hans bästa terapi.
Artisten och låtskrivaren Karl Martindahl befann sig i ett totalt mörker efter en psykisk kollaps. Vändpunkten blev några pallkragar som hade glömts kvar i trädgården. Han började snegla på de där pallkragarna, och någonting väckte hans intresse.
– Jag drogs till dem, jag kan inte förklara det på något annat sätt, det bara blev så. Jag körde ned några sättpotatisar, sättlökar och lite rädisoch morotsfrön. Snart var jag där nästan dagligen och vattnade och fixade, säger han.
När det så kom upp grönt i lådorna hände det något inom Karl. Att sköta om något som gav resultat väckte en lust.
– Jag fick en ganska riklig skörd, det var väl nybörjartur, och när jag satte mat på bordet som jag odlat själv kände jag en stolthet och fick en lyckokick som blev starten på resan mot ett bättre mående för mig.
Karl Martindahl har samlat sina tankar kring odlandet och måendet i ”Den goda skörden – hur odlingen blev min terapi”. I boken varvas praktiska odlingstips och recept med egna reflektioner kring odling och psykisk hälsa.
– Jag är varken psykolog eller trädgårdsmästare, så jag är ingen expert – men det känns som att odlingen lägger en skyddande filt om mig. Jag känner mig starkare, det är svårt att gå omkring med negativa tankar när man känner sig så lustfylld som jag gör när jag odlar.
Ända sedan tonåren har Karl Martindahl upplevt toppar och dalar i sitt mående, han har grubblat mycket och haft känslorna utanpå, som han uttrycker det. Han har en högsensitiv personlighet, det vill säga han känner såväl positiva som negativa känslor väldigt starkt och påverkas mycket av hur andra omkring honom mår.
– Jag tror egentligen att alla har hela känslospektrumet och förmågan att ta in de fantastiska intrycken i naturen, men vissa är mer benägna än andra att utveckla en resistens mot det som överväldigar oss. Jag känner alla intryck maxat, och jag är tacksam för att jag mår så enastående bra, när jag mår bra.
Lusten i odlandet handlar mycket om belöning för Karl – att vårda ett liv som frodas och ger resultat triggar det inre belöningssystemet – men det är också en sinnesro som uppstår när han påtar i trädgården, oavsett resultatet.
– Det är så skönt att få arbeta med kroppen när hjärnan går på högvarv. Ofta får ju kroppen stå tillbaka. Men det är meningen att vi ska samverka mer med naturen än vad de flesta gör i dag, säger han.
Att Karl Martindahl mår bättre märks också rent konkret, i de vardagliga handlingarna. När livet var som mörkast hade han tvångstankar kopplade till bacillskräck, och han kunde inte ens röra matvarorna i butiken. Att gå barfota på en sandstrand var uteslutet. I dag går han utan skor i gräset och stoppar gärna ner händerna utan handskar i trädgårdslandet.
– Det krävdes massor av KBT för att jag skulle kunna göra de mest triviala sakerna när jag var som sjukast. Men i dag får jag en omedelbar belöning när jag känner jorden mellan fingrarna.
Känslan av välbefinnande som Karl känner när han stoppar de bara händerna i myllan sitter inte bara i själen – den går att förklara vetenskapligt, skriver Eva Robild i sin bok ”När själen får grönska” från 2017. Hon beskriver att det i en näve jord finns hundratals miljarder mikroorganismer. En av dem är bakterien mycobacterium vaccae. När människan kommer i kontakt med den via maten, huden eller genom att andas in den, börjar hon producera signalsubstansen
serotonin, som gör henne glad och nöjd.
Karl Martindahls trädgård har vuxit betydligt sedan de där första pallkragarna, i takt med att intresset, kunskaperna och orken har växt. Nu är frilandsodlingarna igång för säsongen, och nytt för i år är ett växthus.
– Jag ville ge mig själv fler möjligheter till lyckokickar. Ett växthus drömde jag om redan innan jag började odla, jag har alltid varit fascinerad av glashus och möjligheten att njuta av naturen utan att bli blöt eller frysa.
Karl tipsar om att ta i när man bygger växthus. För varför lägga en massa pengar och energi på något som sedan visar sig vara för litet?
Förväntan inför växthusodlingen är på topp.
– Nu kan jag odla sådant som vi i Norden annars bara kan drömma om, och så förlänger jag odlingssäsongen med flera månader.
Entusiasmen till trots – Karl Martindahl lurar inte sig själv. En gång utbränd, alltid stresskänslig.
– Livet är inte en spikrak väg framåt, det kommer uppförsbackar. Kraschen finns kvar i skuggorna och jag brukar jämföra mitt mående med att vara nykter alkoholist – alkoholen för mig är stress, jag måste vara försiktig. Jag är tacksam varje dag som jag mår bra och tack vare odlingarna kan jag skriva musik igen, det har öppnat upp kanalerna. Anna Bratt