Låt inte begränsningar bli det nya normala ”
I sin avslutande del i serien om yttrandefrihetens hot skriver Jesper Bengtsson om vanans makt. För det är lätt att vänja sig vid och acceptera yttrandefrihetens begränsningar som det nya normala.
För några veckor arrangerade Publicistklubben Väst ett möte om Dawit Isaak i en samlingslokal i Göteborg. Huvudtalare var Aaron Berhane, som en gång arbetade tillsammans med Dawit i Eritreas huvudstad Asmara. När regimen slog ned mot det fria ordet lyckades Aaron Berhane fly. Dawit hade inte samma tur, och snart han suttit fängslad i 18 år.
Berhane beskrev hur Dawit arbetat som journalist. Hans brinnande engagemang och stilsäkra penna. Men var det inte berättelsen om Dawit som berörde mig mest på det där mötet, utan det faktum att det över huvud taget genomfördes.
För några år sedan drev landets stora tidningar en kampanj för Dawit. Dag efter dag publicerades nya artiklar, nya vinklar och nya krav på hans frihet. I dag har Dawits fångenskap blivit något normalt. Något som inte längre platsar på löpsedlarna. Och samtalet om hans öde har tystnat.
Fångenskapen är en enorm kränkning mot honom som person och mot yttrandefriheten som princip. Ändå tillåts den att fortgå. År efter år. Decennium efter decennium.
I två tidigare artiklar på de här kultursidorna har jag skildrat de växande hoten mot yttrandefriheten. Den första artikeln handlade om de ursäkter regimer använder för att knäcka det fria ordet. På ytan är det aldrig yttrandefriheten som är problemet. Istället använder de påhittade anklagelser om förtal eller hädelse eller, som i Dawits fall, hot mot rikets säkerhet. Den sortens gummiparagrafer är förrädiska eftersom det inte alltid är lätt att få syn på dem, ens i vårt eget öppna och demokratiska samhälle.
Den andra handlade om den flod av hot och hat på nätet som i dag också ökar rädslan för att säga ”fel” saker. Ingen vill ha nätmobben mot sig, samtidigt som algoritmerna och nätets sätt att fungera leder till ökad polarisering och fler mobbar.
Båda dessa fenomen är allvarliga hot mot yttrandefriheten. Men frågan är om inte det största hotet ändå kommer från människors förmåga att bli blasé. Att det som en gång upplevdes som en allvarlig inskränkning av det fria ordet blir det nya normala.
Konstnären Lars Vilks är ett något uttjatat exempel. Men just för att det upplevs som uttjatat är det värt att nämna igen. För tolv år sedan gjorde Vilks en satirteckning av profeten Muhammed som rondellhund. Sedan dess lever han under konstant dödshot. 2015 var han nära att dödas i ett attentat i Köpenhamn. Det är en bisarr situation. Men nästan ingen verkar bry sig. I början ja, men inte nu längre. Hotet har blivit vardag.
Tyvärr visar fallet Vilks också att vi har vant oss vid ett samhällsklimat där både högern och vänstern numera bara bemödar sig om att försvara rätten att säga saker de själva håller med om. Det har också blivit det nya normala.
Lars Vilks satir riktade sig mot islam, och eftersom muslimer är en underordnad grupp i Sverige anser många, främst inom vänstern, att han borde han avstått från den. Det kanske han borde. Hans satir var både korkad och plump. Men vad hade hänt om en korkad och plump satir om, låt oss säga, Jimmy Åkesson, hade lett till att satirikern dödshotades och tvingades leva gömd? Då hade vänstern rasat och bland ”Svärjevännerna” på nätet hade tystnaden snabbt blivit det nya normala.
Så vad blir nästa steg? När blir det normalt att slänga ut litteratur med ”fel” världsbild från landets bibliotek? När tröttnar vi på att kritisera Trump för han attacker på fria medier och börjar betrakta det som normalt att en president för världens största stormakt beter sig så? När blir det normalt att Kina med sin ekonomiska makt i ryggen kan gripa in i andra länder och begränsa det fria ordet? Sedan något år driver Kinas ambassad en kampanj mot svenska journalister som engagerat sig i Gui Minhais fall. Nyligen stoppades en fotoutställning i Stockholm som skulle bland annat skulle visa bilder av kända Kinakritiker. Enligt SVT var det efter påtryckningar från just Kina.
Några röster höjdes i protest, men inte många.
Just därför var det där mötet om Dawit i Göteborg så hoppingivande. Det finns en massa människor där ute som inte blivit blasé. Som år efter år arbetar för samma sak, att Dawit ska bli fri. Dawits familj i Sverige. Yttrandefrihetsorganisationer som Publicistklubben. Föreningar som Örgryte IS, som alltid har en tom stol på sina hemmamatcher i väntan på att Dawit åter ska ta plats i publiken.
Genom sitt engagemang visar de att gränsen inte måste flyttas. Att en allt mer begränsad yttrandefrihet inte behöver vara det nya normala.
Men frågan är om inte det största hotet ändå kommer från människors förmåga att bli blasé.
Det finns en massa människor där ute som inte blivit blasé. Som år efter år arbetar för samma sak, att Dawit ska bli fri.