Cornelias hälsoångest slog till utan förvarning

Hälsoångesten slog till utan förvarning i Cornelia Tonéris liv. – Den kom verkligen pang bom. Jag, som aldrig haft någon rädsla för att bli sjuk, var nu livrädd över att ha fått en dödlig sjukdom.

Hon beskriver den där aprildagen för elva år sedan som avgörande i sitt liv. Cornelia Tonéri hade genomgått en tung period, men nu hade allt lugnat ner sig. Hon hade gått ner lite i vikt, tränade mycket. En dag fick hon röda utslag i arm- och knäveck.

– Det höll i sig, så jag ville kollade upp dem till slut. Jag hörde läkaren nämna ett latinskt begrepp och frågade lite på skoj om det gick att lösa, och han skämtade tillbaka: ”Ja, det får vi hoppas.” Dessa ord var en utlösande faktor. Varför har jag fortfarande ingen aning om.

Väl hemma googlade Cornelia Tonéri på begreppet och fick fram att det är en dödlig blodsjukdom.

– Där rasade det fullständigt. Jag har en sjukdom och jag kommer att dö! När jag helt förtvivlad ringer tillbaka till läkaren berättar han att begreppet måste sättas i sitt sammanhang. I detta fall betyder det bara färgen på utslagen.

Trots att utslagen

försvann, var det som en knapp som tryckts in, berättar hon.

– Därefter var allt möjligt. När jag snubblar för att benet inte hänger med beror det på en tumör någonstans. Det var mycket fokus på cancer. Jag sprang hos doktorn var och varannan vecka.

Det pågick ett år, tills en läkare tog fram en bok där hon själv fick läsa symptomen på panikångest.

– Då inser jag att jag är sjuk, men att det är hälsoångest som är min sjukdom. Det är min rädsla för att bli sjuk som är min sjukdom. Det var fantastiskt! Det fanns en diagnos för mig, men det är mina tankar, inte en dödlig sjukdom.

Hon hade turen att komma till rätt person i vården.

– Jag gick hos en kurator, och det var min räddning. Där fick jag lära mig att göra en enkel övning för att hålla tankarna i styr.

Cornelia Tonéri funderar

över varför hon blev sjuk. Hon har alltid varit ganska stark. Inte haft föräldrar som pjåskat.

– Jag tror det finns två förklaringar. Min pappa hade nyss dött. Jag var sladdbarn och hade känt mig ganska ensam under min uppväxt. Men det kan också ha samband med att saker och ting i livet börjat lugna ner sig efter en superstressig och jobbig period. För det är när jag känner att jag kan andas ut och har det bra som det slår till igen.

Hon har haft två återfall, varav det senaste för två år sedan.

– Efter den första attacken kände jag mig superstark, men insåg också att jag heller aldrig blir riktigt frisk. Sen föll jag dit igen. Det var tungt, ett riktigt nederlag. Jag trodde aldrig att jag skulle komma ner i det mörkret igen. Men någonstans var jag ändå såpass klarsynt att jag förstod att det inte är sant.

Cornelia var övertygad

om att hon fått bröstcancer. När hon fick besked efter mammografi att hon var frisk släppte plötsligt all värk hon haft i kroppen.

– Min oro hade påverkat kroppen så att jag fått värk. Det var som att jag hade accepterat att ha ont, och gett mig själv tillåtelse att ha ont en viss tid.

Hon beskriver hälsoångest som en ensam sjukdom. Inte ens under de värsta perioderna var det någon utöver de allra närmaste som märkte något.

– Man skäms för sina tankar, för man fattar att det är sjukt nånstans. Allt skedde inom mig. Jag planerade till exempel inte för födelsedagsfest några månader längre fram eftersom jag inte trodde att jag skulle leva då. Man slösar ju på livet. Så lång tid av oro för att vara sjuk.

Hur skulle du önska att omgivningen behandlar de som lider av hälsoångest?

– Det är en fin balansgång mellan att inte negligera och inte förstärka. Att säga saker som ”Klart att du inte är sjuk” kan trigga en person med stark hälsoångest. Då kunde jag tänka ”Dom orden kommer du att ångra när du står på min begravning.” Uppmuntra istället att verkligen ta hjälp.

Dina råd till de drabbade?

– Det är inte lätt, men googla inte på sjukdomar. Det är stort tabu. Och tänk på att det är i den stunden du friskförklaras från en inbillad sjukdom som du kan hitta kraften att fokusera på din rädsla för din hälsoångest.

Efter den första attacken kände jag mig superstark, men insåg också att jag heller aldrig blir riktigt frisk. Sen föll jag dit igen. Det var tungt, ett riktigt nederlag.