Kvicka repliker i gammaldags miljö
Översättning: Magnus Lindman Regi: Eva Dahlman Scenografi och kostym: Magdalena Åberg Ljusdesign: Ellen Ruge Ljuddesign: Johan Adling Peruk och mask: Barbro Forsgårdh Medverkande: Krister Henriksson, Sven-Bertil Taube, Kajsa Ernst, Per Svensson, Michael Jonsson, Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen Spelas t o m 10/6 Ungefär i mitten av Ronald Harwoods 80-talspjäs ”Påklädaren” konstateras det i en replik att det finns de som skriver pjäser för kritiker och de som skriver pjäser för folk. Jag är tveksam till uppdelningen men accepterar man den hör ”Påklädaren” helt klart till den senare kategorin, även om en del skämt lär gå den som inte kan sin Shakespeare förbi.
Pjäsen är en inverterad ”Kung Lear” där publiken får ta del av vad som sker bakom scen istället för på den. Här är kungen, hans rike och och hans narr utbytt mot skådespelaren, hans teater och hans påklädare. Handlingen är förlagd till brittiskt 40-tal. Under ledning av den tyranniske divan Sir John reser ett litet teatersällskap runt på engelska landsbygden. Kriget har decimerat teatertruppen och andra akten spelas under ett flyganfall.
Största hindret föreligger dock i form av Sir John själv. Liksom den Lear han spelar är den åldrade skådespelaren på väg att förlora både förståndet och livet. Att få in honom på scen är således en grannlaga uppgift för Norman, anställd som Sir Johns påklädare och passopp sedan 26 år tillbaka.
2011 gjorde Sven Wollter och Tomas von Brömssen den ojämlika duon på Göteborgs stadsteater i Eva Bergmans regi. När Dramaten nu gästar Stora teatern med föreställning är det Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson som spelar den gamla stjärnan och hans trofasta tjänare. Det gör de med bravur.
I öppningsscenen kommer Taube stelbent instapplande i sin loge. Han har rymt från sjukhuset men hälsar sin fru och sin påklädare likt en estradör, innan han tyst krampande sträcker ut sig på divanen. Skärpan och esprin tilltar allteftersom han blir iordninggjord för sin roll. Efter att Shakespeares stormscen är avklarad konstaterar han förnöjt gällande filmkarriären som aldrig blev att ”En kamera stor nog att spela in mig finns inte!”
Det är den typen av kvicka repliker som ”Påklädaren” bygger på. Till finesserna i såväl Taubes som Henrikssons spel hör att de inte stryker under dem. Istället talar de närmast inåtvänt. Sir John i en ständigt pågående reflektion över skådespelaryrket och döden, Norman med en aldrig sinande svada om ingenting. Bortom allt pladder låter Henrikssons gestaltning ana en stor trötthet hos den spirituella, fjolliga och ivrigt smickrande assistenten. När det i andra akten visar sig att han skåpsuper blir knappast någon förvånad.
Eva Dahlmans texttrogna regi gränsar mot det anonyma. Men kanske är det rätt att låta skådespeleriet vara i centrum i denna pjäs om skådespeleri. Den svunnen teatertiden gestaltas genom en svunnen teatertids form. Magdalena Åbergs vackra scenografi består av en målad dekor, av vilken vi tack vare det omvända perspektivet mest ser baksidan, och ett traditionellt rött sammetsdraperi.
Lika traditionella verkar den serie kvinnor som hukar kring Sir John. Hans betydligt yngre fru (Kristina Törnqvist) spelar Lears dotter Cordelia på scen. Sir John, som måste bära henne, är förtretad över att hon trots ransoneringstider verkar ha ett outsinligt förråd av choklad. I hopp om att få större roller söker en ung ambitiös kvinna (Tiril Wishman Eeg-Henriksen) upp stjärnan i logen. Sir John genomför en grundlig kroppsinspektion. Den inspicient (Kajsa Ernst) som av olycklig kärlek uppger sig ha slavat för skådespelaren i 30 år blir däremot bara erbjuden att ärva hans många klippböcker.
Många är de som gemensamt bär upp geniet, och som lämnas vilsna när han mot slutet plötsligt dör. Teatern är som bekant det förgängligas konst. Här är den det i utvidgad mening: ”Påklädaren” är välspelad och underhållande, men den lär inte stanna hos mig särskilt länge.
Till finesserna i såväl Taubes som Henrikssons spel hör att de inte stryker under replikerna. I stället talar de närmast inåtvänt.