Piauger: Amorteringskravet är symptomet – inte sjukdomen
Den 1 juni var det tre år sedan staten började tvinga svenskarna att betala av på sina bostadslån. Att amorteringskraven väcker kritik är logiskt – de sätter fingret på livets orättvisor, skriver GP:s Alexander Piauger i en analys. Det är alltid taskigt att ge sig på någon som fyller år. Ändå har det varit tråkiga dagar för ett av ekonomivärldens yngsta födelsedagsbarn: amorteringskraven. I måndags presenterade den före detta vice riksbankschefen Lars E. O. Svensson en rapport där han riktade skarp kritik mot kraven.
Under den tydliga
rubriken ”En lång lista på negativa effekter” framförde Svensson hela 14 oönskade konsekvenser som amorteringskraven fört med sig. Unga stängs ute från bostadsmarknaden, människor får mindre pengar att disponera över och kraven gräver klyftan djupare mellan olika grupper på marknaden, var några av punkterna.
Den som läser rapporten bör dock beakta att den är beställd av Stockholms handelskammare, en näringslivsorganisations om företräder företag i huvud stadsområdet. Företagen gynnas inte av att lägenhetsköpare över en natt tvingas lägga stora delar av sin inkomst på att betala av sina lån. Däremot vore det bra om många hade fulladdade plånböcker till att köpa isglass, våningssäng och pokémonkort.
När Sveriges riksdag, på förslag från Finansinspektionen, den 23 mars 2016 beslutade att införa ett amorteringskrav på nya bostadslån var det ett statligt inbrott i människors frihet att disponera sina pengar.
Tidigare kunde var och en, i samråd med sin långivare, bedöma hur stor del av inkomsten som skulle läggas på att betala av ett bostadslån. Men i och med kravet måste nu alla som lånar mer än hälften av bostadens pris betala tillbaka en procent av lånet per år. Den som lånar mer än 70 procent av priset måste betala tillbaka två procent.
Dessutom infördes ytterligare ett krav i mars 2018. Det tvingar de personer som lånar mer än fyra och en halv årslön att betala av en procent av sina lån. Den som omfattas av samtliga tre krav måste alltså betala av tre procent per år – för ett lån på en miljon blir det en amortering på 2500 kronor i månaden.
Mycket tyder på att amorteringskraven har haft avsedd verkan. När Finansinspektionen – som i och för sig utvärderar sitt eget förslag – redovisar kravens effekter syns ett tydligt mönster av att många bostadsköpare lagt sig precis under gränserna för att behöva amortera mer. Det är rim
”
Den som omfattas av samtliga tre krav måste alltså betala av tre procent per år – för ett lån på en miljon blir det en amortering på 2500 kronor i månaden.
ligt att dra slutsatsen att de lånat mindre pengar än vad de annars hade gjort.
Men mycket tyder också på att de nya reglerna haft bieffekter – som kanske inte är lika önskade.
I årets andra nummer av tidskriften Ekonomisk debatt skriver Claes Bäckman, forskare vid Lunds Universitet, om amorteringskravet. Han pekar då på det orimliga i att tvinga äldre människor att öka sitt sparande om de skulle köpa en ny bostad. Dessutom menar han att kraven slår in en kil mellan de som omfattas och de som går fria: ”Köpkraften för hushåll som har över 50 procents belåningsgrad har minskat med amorteringskravet, medan köpkraften är oförändrad hos hushåll med en belåningsgrad under 50 procent”, skriver han.
Att unga och mindre bemedlade stängts ute från bostadsmarknaden är också en effekt. Men frågan är om den är oönskad – eller om själva poängen med att införa amorteringskrav var att få vissa grupper att avstå från att låna mer pengar än vad de rimligtvis kan betala tillbaka?
För perspektivens skull kan det vara på sin plats att påpeka att den som betalar en procent av sitt lån per år har en avbetalningstid på hundra år. De flesta av oss har närmare till graven än till slutet på bostadslånet.
Sedan 1996 har skuldkvoten i Sverige fördubblats – grovt räknat har vi gått från att låna en årslön i genomsnitt per person, till att låna två. Troligen hänger det ihop med att det aldrig har varit billigare att låna. Inte någon gång under de senaste 50 åren har hushållen haft lägre utgifter för räntor än nu. Bostadspriserna har å sin sida aldrig varit högre.
Och i slutändan kokar hela frågan ner till själva bostaden.
När isglassarna kostar för mycket går det bra att avstå från att konsumera. Den som anser att en aktie är för dyr kan vänta till ett senare tillfälle och hoppas på att priset går ner.
Men med en bostad är det annorlunda – efterfrågan styrs inte bara av prisläget. En ny person kan vara på väg in, eller en gammal relation vara på väg utför. Det är livet som avgör hur vi behöver bo – och behovet blir inte mindre för den som är ung eller fattig.
I vilken grad vi vill tillåta människor att sätta sig i livslång skuld för att ha råd med den bostad de tänkt köpa är en komplicerad avvägning, utan tydligt rätt eller fel.
Vad som däremot är hugget i sten är att varje lånad krona en dag kommer att behöva betalas tillbaka.