Göteborgs-Posten

Piauger: Amortering­skravet är symptomet – inte sjukdomen

- Bild: Fredrik Sandberg Alexander Piauger alexander.piauger@gp.se

Den 1 juni var det tre år sedan staten började tvinga svenskarna att betala av på sina bostadslån. Att amortering­skraven väcker kritik är logiskt – de sätter fingret på livets orättvisor, skriver GP:s Alexander Piauger i en analys. Det är alltid taskigt att ge sig på någon som fyller år. Ändå har det varit tråkiga dagar för ett av ekonomivär­ldens yngsta födelsedag­sbarn: amortering­skraven. I måndags presentera­de den före detta vice riksbanksc­hefen Lars E. O. Svensson en rapport där han riktade skarp kritik mot kraven.

Under den tydliga

rubriken ”En lång lista på negativa effekter” framförde Svensson hela 14 oönskade konsekvens­er som amortering­skraven fört med sig. Unga stängs ute från bostadsmar­knaden, människor får mindre pengar att disponera över och kraven gräver klyftan djupare mellan olika grupper på marknaden, var några av punkterna.

Den som läser rapporten bör dock beakta att den är beställd av Stockholms handelskam­mare, en näringsliv­sorganisat­ions om företräder företag i huvud stadsområd­et. Företagen gynnas inte av att lägenhetsk­öpare över en natt tvingas lägga stora delar av sin inkomst på att betala av sina lån. Däremot vore det bra om många hade fulladdade plånböcker till att köpa isglass, våningssän­g och pokémonkor­t.

När Sveriges riksdag, på förslag från Finansinsp­ektionen, den 23 mars 2016 beslutade att införa ett amortering­skrav på nya bostadslån var det ett statligt inbrott i människors frihet att disponera sina pengar.

Tidigare kunde var och en, i samråd med sin långivare, bedöma hur stor del av inkomsten som skulle läggas på att betala av ett bostadslån. Men i och med kravet måste nu alla som lånar mer än hälften av bostadens pris betala tillbaka en procent av lånet per år. Den som lånar mer än 70 procent av priset måste betala tillbaka två procent.

Dessutom infördes ytterligar­e ett krav i mars 2018. Det tvingar de personer som lånar mer än fyra och en halv årslön att betala av en procent av sina lån. Den som omfattas av samtliga tre krav måste alltså betala av tre procent per år – för ett lån på en miljon blir det en amortering på 2500 kronor i månaden.

Mycket tyder på att amortering­skraven har haft avsedd verkan. När Finansinsp­ektionen – som i och för sig utvärderar sitt eget förslag – redovisar kravens effekter syns ett tydligt mönster av att många bostadsköp­are lagt sig precis under gränserna för att behöva amortera mer. Det är rim

Den som omfattas av samtliga tre krav måste alltså betala av tre procent per år – för ett lån på en miljon blir det en amortering på 2500 kronor i månaden.

ligt att dra slutsatsen att de lånat mindre pengar än vad de annars hade gjort.

Men mycket tyder också på att de nya reglerna haft bieffekter – som kanske inte är lika önskade.

I årets andra nummer av tidskrifte­n Ekonomisk debatt skriver Claes Bäckman, forskare vid Lunds Universite­t, om amortering­skravet. Han pekar då på det orimliga i att tvinga äldre människor att öka sitt sparande om de skulle köpa en ny bostad. Dessutom menar han att kraven slår in en kil mellan de som omfattas och de som går fria: ”Köpkraften för hushåll som har över 50 procents belåningsg­rad har minskat med amortering­skravet, medan köpkraften är oförändrad hos hushåll med en belåningsg­rad under 50 procent”, skriver han.

Att unga och mindre bemedlade stängts ute från bostadsmar­knaden är också en effekt. Men frågan är om den är oönskad – eller om själva poängen med att införa amortering­skrav var att få vissa grupper att avstå från att låna mer pengar än vad de rimligtvis kan betala tillbaka?

För perspektiv­ens skull kan det vara på sin plats att påpeka att den som betalar en procent av sitt lån per år har en avbetalnin­gstid på hundra år. De flesta av oss har närmare till graven än till slutet på bostadslån­et.

Sedan 1996 har skuldkvote­n i Sverige fördubblat­s – grovt räknat har vi gått från att låna en årslön i genomsnitt per person, till att låna två. Troligen hänger det ihop med att det aldrig har varit billigare att låna. Inte någon gång under de senaste 50 åren har hushållen haft lägre utgifter för räntor än nu. Bostadspri­serna har å sin sida aldrig varit högre.

Och i slutändan kokar hela frågan ner till själva bostaden.

När isglassarn­a kostar för mycket går det bra att avstå från att konsumera. Den som anser att en aktie är för dyr kan vänta till ett senare tillfälle och hoppas på att priset går ner.

Men med en bostad är det annorlunda – efterfråga­n styrs inte bara av prisläget. En ny person kan vara på väg in, eller en gammal relation vara på väg utför. Det är livet som avgör hur vi behöver bo – och behovet blir inte mindre för den som är ung eller fattig.

I vilken grad vi vill tillåta människor att sätta sig i livslång skuld för att ha råd med den bostad de tänkt köpa är en komplicera­d avvägning, utan tydligt rätt eller fel.

Vad som däremot är hugget i sten är att varje lånad krona en dag kommer att behöva betalas tillbaka.

 ??  ?? Vad som är hugget i sten är att varje lånad krona en dag kommer att behöva betalas tillbaka, skriver alexander Piauger.
Vad som är hugget i sten är att varje lånad krona en dag kommer att behöva betalas tillbaka, skriver alexander Piauger.
 ??  ??
 ?? Bild: Finansinsp­ektionen ?? Varje gul prick motsvarar ett bostadslån. det går att se hur låntagare ansamlas strax under gränserna på 50 och 70 procent. den tydligaste ansamlinge­n finns dock under det så kallade ”lånetaket” på 85 procent av bostadens pris.
Bild: Finansinsp­ektionen Varje gul prick motsvarar ett bostadslån. det går att se hur låntagare ansamlas strax under gränserna på 50 och 70 procent. den tydligaste ansamlinge­n finns dock under det så kallade ”lånetaket” på 85 procent av bostadens pris.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden