”Om detta får ske då skall djävulen och icke jag vara svensk”
Det är i slutet av maj och vi finner de gamla parhästarna Trubaduren och Litteraturvetaren i en något anmärkningsvärd miljö: Skärgårdsmässan på Kungliga Djurgården i den lika konungsliga huvudstaden. Den friska vinden från väster river i Trubadurens lätta, vita hår och det vita gitarrfodralet på hans rygg svajar nervöst fram och tillbaka medan han tränger sig fram mellan de olika stånden vid kajkanten.
– Var ligger den där scenen egentligen?
– Jag vet inte riktigt, svarar Litteraturvetaren, som försöker ta rygg på sin kompanjon. Jag vet bara att vi ska träffa Bisse och Klasse för att gå igenom själva invigningen.
– Vad tror du om att jag kör ”Inbjudan till Bohuslän”?
– Det tror jag vore direkt olämpligt.
Någon timme senare står Litteraturvetaren på utomhusscenen med kutad rygg för att nå ner till konferencieren Klasse Möllbergs mikrofon. Han pratar löst om föreställningen ”Cabaret Taube” som ska spelas senare på kvällen på Lilla Cirkus alldeles i närheten. I publiken sitter fyra äldre dragspelare, ett leende kinesiskt par med varsin kamera på magen, ett par tidstroget klädda vikingar från vikingamuseet i närheten samt ytterligare några vinddrivna existenser. Klasse har precis invigt mässan genom att klippa ett blågult band, medan kineserna har fotograferat glatt och dragspelarna dragit till med en unison fanfar.
sladdar och mikrofoner och mumlar något om en ljudtekniker, men blir så småningom spelklar. Det blir ingen ”Inbjudan till Bohuslän”, utan han framför istället den i sammanhanget något mindre provokativa ”Flickan i Havanna”. Kineserna ler och fotograferar och vikingarna håller upp sina vikingatummar.
Under kvällens kabaréföreställning på Lilla Cirkus, där nationaltrubadurens hela scenkarriär sammanfattas på två timmar, kommer Litteraturvetaren flera gånger in på Taubes otidsenliga konstnärskap, det som på samma gång gör honom tidlös och därför även med jämna mellanrum mer aktuell än någonsin. Som nu, då både främlingsfientlighet och miljöhot tornar upp sig som två riktigt stora samhällsproblem.
– Taubes konstnärskap förenar olika epoker och kulturer med varandra och hans starka känsla för kulturhistoriska miljöer gör honom också till en av våra mest dedikerade miljökämpar, predikar Litteraturvetaren.
Efter föreställningen, som avslutats med en lång stående ovation från publiken, pustar hela kabaréensemblen ut på en näraliggande krog i Allmänna Gränd. Dramatenregissören, med sina rötter i Majorna, drar en lång utläggning i många led, som börjar på Atelierteatern i Göteborg på 1950-talet och slutar med Greta Thunberg. Alla led sitter ihop, vilket imponerar storligen på det legendariska, fyrhändiga musikerparet i sällskapet. Trubaduren å sin sida är på sitt allra mest generösa humör när han skickar ut de välfyllda glasen runt bordet.
– Ni får ju komma ner till oss på västkusten i sommar när vi är ute på vår seglingsturné på den gröna vågen.
Litteraturvetaren höjer sitt glas och fyller i:
– Ja, varmt välkomna! Vi ska ta upp Taubes engagemang för vårt unika natur- och kulturarv. Jag har redan börjat skissa på mina mellansnack.
Sommarens Taube-kryss lovar verkligen att bli någonting alldeles extra. Med start på Kustens Hus, granne med Taubehuset, i slutet av juli och med final ett par veckor senare i Tullhuset på Hönö, i skenet från Vinga fyr, ska sammanlagt elva strandhugg i Göteborg med skärgårdsomnejd hinnas med. Den numera välkända duon kommer dessutom att gästas av diverse experter på kulturvård, hållbarhet och miljö.
Taube engagerade sig för miljön långt innan det fanns en miljörörelse i vårt land. Och som så ofta när det gäller Taube tar engagemanget sitt avstamp i en estetisk hållning. Konsten i sig blir ett centralt argument i hans stundtals fräna samhällskritik. Förstör vi vår natur, dödar vi också vår kultur vid dess själva källsprång, är en ständigt återkommande tankegång hos Taube. Samtidigt blev den egna diktningen ett understödjande argument i de olika utfallen för att rädda diverse kultur- och naturmiljöer.
Kändast är väl kanske Taubes kamp för att bevara Vindelälven. 1967 skriver han ett öppet telegram till statsminister Tage Erlander. Avslutningen på detta telegram, som borde ramas in och sättas upp i både riksdagshuset och i landets samtliga skolor, är just ett skolexempel på hur Taube argumenterar i miljöfrågor:
Om detta får ske då skall djävulen och icke jag vara svensk. Då flyr jag från detta land för att aldrig hit återkomma vare sig levande eller död och det är icke i vredesmod men i djupaste sorg över att Sverige som jag älskat och besjungit och som ännu i min ungdom var en uppenbarelse av kristallklara floder, kristallklara hav, ett land med en bygdekultur i älvdalarna lika uråldrig och levande som de isländska sagorna – i den djupaste sorg över att detta vårt land nedsmutsats och härjats intill det för djur och människor olidliga.
Tillbaka till krogen
i Allmänna Gränd. Litteraturvetaren har precis lagt ut texten kring Taubes miljöengagemang och även citerat nationalskaldens berömda telegram, när Trubaduren plötsligt flyger upp från sin stol, greppar det vita gitarrfodralet och tar ett storstilat avsked:
– Jag måste dessvärre lämna er vänner eftersom jag ska ta nattbussen ner till Göteborg och sedan en buss vidare ut till Tjörn för ett uppträdande på Havets dag i Rönnäng. Men vi ses i sommar när vi kommer seglande med ”Flory”. Vi kommer i hållbart trä, med nysydda bomullssegel och elmotor, på den gröna vågen!
Härmed är även alla VG-läsare inbjudna till sommarens turné och vidhängande artikelserie.