Slutspelsplatsen säkrad i fotbolls-VM
Segern var aldrig hotad. Slutspelsplatsen är säkrad. Är allt därmed frid och fröjd? Icke. Att Sverige inte spelmässigt får ut mer mot svagt motstånd är både förvånande och oroande – även om det naturligtvis finns bitar att ta sig när nu allvaret börjar.
Sport: Ett överlägset Sverige vann med 5–1 över Thailand i sin andra VM-match och säkrade därmed en plats i åttondelsfinal.
Hur stort Sverige skulle segra mot Thailand har varit den stående frågan sedan premiärvinsten mot Chile i Rennes.
När motståndaren kom med 0–13 mot USA och VM-historiens största förlust i bagaget var det nästan omöjligt för oss runt omkring att ha något annat förhållningssätt än så.
Matchen i Nice skulle snarare bli en blågul kamp mot sig själv, att behålla skärpan och inte underskatta, än en match mot en motståndare.
Beskedet vi fick för hur svenskorna hade hanterat det hela var lugnande.
Sverige visade redan efter sex minuter när Linda Sembrant nickade in 1–0 på Elin Rubenssons perfekt slagna frispark att de tog den här matchen på allvar.
Efter lite mer än 90 minuters fotbollsspelande hade de gjort 5–1 på thailändskorna och städat av ytterligare en måste-match.
Den här gången betydligt mer smärtfritt än senast.
Nu står de inför en gruppfinal mot USA i Le Havre.
De kommer dit med full pott, sju gjorda mål och ett insläppt. De är klara för slutspel. De är precis där de förväntades vara. De har gjort sitt såhär långt.
Ändå känner jag oro.
Inte för de svenska resultaten. Däremot för delar i det svenska spelet.
Här fanns individuella insatser som stack ut i positiv bemärkelse. Elin Rubensson visade att hon har tagit klivet från att vara en breddspelare till att tillhöra spetsen. Förtroendet hon ges och tar tillvara på i samband med fasta situationer är bara en av många bitar som bekräftar det.
Kosovare Asllani har gjort ett gäng halvtaskiga mästerskap i karriären men har inlett resan i Frankrike väldigt lovande. Fridolina Rolfö pangade in en kalasträff och visar att formen är stegrande. Och försvaret med Hedvig Lindahl, Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson och ett kollektivt hårt arbetande lag där framför har signalerat att det är fortsatt solitt bakåt – även om målet som kom i slutet mot Thailand kändes onödigt.
Men bland det bra finns det frågetecken – som bekymrar.
Det svenska bolltempot mot Chile var för lågt.
Det svenska bolltempot mot Thailand var något högre – men fortfarande inte tillräckligt snabbt. Att Sverige vann matchen med 5–1 handlar faktiskt mer om en motståndare som inte är så värst bra snarare än en bländande anfallsinsats.
En bit av mig säger: Skit samma, det här slutade med tre poäng. De vann – det är vad det handlar om.
Den mer framåtblickande delen av mig säger något annat: Det här håller inte när motståndet blir tuffare och kraven högre (även om vi ska ha med oss att det var extremt varmt och att matchen var avgjord redan i paus, vilket sannolikt påverkade hur Sverige tog sig an den andra halvleken som inte var direkt sprudlande).
Att vi dessutom tar nästa steg i mästerskapet utan en central anfallsspets i målmässigt gott slag gör mig inte mer lugn.
Stina Blackstenius hade en tuff premiär. Anna Anvegård fick chansen mot Thailand, gjorde mycket rätt – men inte heller hon några mål.
I matcher där Sverige inte kommer få lika mycket att säga till om är det just de där måltjuvarnas flyt eller oflyt som kan vara skillnaden mellan respass och avancemang.
Närmast väntar alltså världsmästarna.
En match vi inte behöver vinna – utan som kanske till och med är bättre att förlora, om man vill slippa att hamna på Frankrikes sida av slutspelsträdet.
Men därefter ställs Sverige, oavsett vilket, inför en åttondelsfinal. Som kommer att bli svår.
Känslan vi kommer dit med kan definieras av ett resultat.
Den kan också definieras av en prestation.
Med det som tidigare nämnts hoppas jag allra mest på det sistnämnda, om den är god, det vill säga.
För som det känns precis här och nu blir det kanske inte så mycket roligare än 5–1 mot VM-historiens största förlorare.