Deppigt värre när eländet staplas i sommarserien
Det blir deppigt värre när Generation z knaprar piller, poserar och har sex på ett totalt uppgivet sätt i ”Euphoria”. Däremellan babblas det oavbrutet. Men serien växer till sig för den uthålliga.
HBO Nordics hajpade sommarserie ”Euphoria” såldes in som en ungdomlig cocktail av ”sex, droger och sociala medier”, efter en israelisk förlaga. En hel del av förhandssnacket har handlat om att artisten Zendaya spelar huvudrollen och att Drake är producent.
Serien följer en grupp gymnasieelever i den så kallade Generation z (alltså personer födda vid millennieskiftet) som försöker hantera livet. Och ja, det blir en hel del droger, naket och lite sex, det sistnämnda filmas slentrianmässigt och läggs ut på sociala medier.
Pilotavsnittet är verkligen som en liter bly rätt ner i magen. Det känns lite som att kolla på ”Kids” (om ni kommer ihåg den filmen från 1995). Det är plågsamt mörkt och ångestfyllt alltihop. I den mån livet har någon mening för tonåringarna så går det ut på att slippa känna någonting.
Huvudpersonen Rue (Zendaya) är född tre dagar efter 9-11, har en uppväxt kantad med diagnoser, mediciner och curlande föräldrar. I seriens inledning har hon just återvänt hem efter en sommar på rehab, men hon har inga planer på att sluta droga, tvärtom.
Lika bra att redan nu ta upp ett av seriens största problem: berättarrösten. Rue babblar på precis hela tiden och låter inte tv-tittaren tolka någonting själv. Jag har generellt svårt för berättarröst just därför att jag känner mig dumförklarad. Och det här är verkligen inte bra.
Hon är inte ensam. ”Euphoria” består av ett ändlöst, självupptaget babblande från alla inblandade, medan de drar runt, går på fest, hänger lite i skolan, bråkar med föräldrarna, poserar, knarkar och begår/utsätts för övergrepp av olika slag. Allt med samma genuina känsla av hopplöshet.
Då introduceras plötsligt någon sorts ”Skam” möter ”Sex education”artad tonårshumor
”Euphoria” är ett försök till en sorts diskbänksrealism för 2020-talet, men det första avsnittet blir till slut rent långtråkigt. Det är så svårt att intressera sig för rollfigurer när det bara är eländesscener staplade på varandra.
Sedan händer något. Avsnitt 2-4 skiljer sig mycket från första avsnittet. Och från varandra. Det är som att olika avsnittsregissörer inte brytt sig om att stämma av stämningsnivåerna med varandra. Om piloten är ”Kids”, så är andra avsnittet ”American psycho” (tyvärr utan humorn), med mindre magontsdepp men desto mer grafiskt våld och en superobehaglig knarklangarscen.
Sedan kommer tredje avsnittet. Då introduceras plötsligt någon sorts ”Skam” möter ”Sex education”-artad tonårshumor, med snabba klipp och käcka musikpålägg.
Förutom att det är väldigt förvirrande, så blir det faktiskt också bättre vad det lider. Mot slutet av tredje avsnittet börjar jag få lite sympatier för Rue. Men på vägen har jag tvingats svälja orimliga mängder berättarröst. Det är inte okej.