Snälla och trumpna ord
Världens gång: Är det viktigt att vara snäll? Är det rentav modernt att vara snäll? Och får man vara hur elak som helst till och med mot Donald Trump, frågar sig Pia Naurin.
Är den här Trump-karikatyren kul, eller är den bara jobbig? Snäll är den i vilket fall inte. Inte mycket är snällt i dessa dagar, men Trump får vad han förtjänar, tycker många. Ändå, elakhet genererar elakhet, elakast vinner. Eller, håller något på att hända? Pendeln svänger hit och dit, och just nu går den från dit till hit: ordet snäll sägs vara gångbart igen.
Snällismen, som nyss var ett politiskt smädeord, backar när snällheten gör comeback.
Erik Ullenhag drar sig inte för att kampanja med snäll som slagord, liberalerna ska göra Sverige snällare. Möjligen kalkylerar han med det faktum att många gillar ordet. Det var trist när det betydde mes, lättlurad, rentav riktigt korkad.
Ingen slump heller att Bob Hansson turnerar med föreställningen ”Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt”. Eller att feel good-litteratur säljer allt bättre?
”Tankar för dagen - manual för ett snällare liv”, heter Bob Hanssons bok. Den har jag inte läst , men jag kanske ska, nu när jag släppt taget om ”K”, Katarina Frostenssons berättelse om flykten från Svenska akademien. Hon är inte snäll. Kanske därför boken är så märkligt intressant. Vacker är den också. Någon skrev att den nog blir en klassiker.
Från Frostenssons sofistikerade Paris klev jag raskt över till Karin Smirnoffs svenskt brutala glesbygd. Den boken, ”Jag for ner till bror”, blir nog också en klassiker - vilket tryck, vilken glöd, så mycket våldsamhet som avhandlas i här, jag baxnar. Detta är motsatsen till feel good. Jag läser i ett svep men absolut inte före insomnandet.
Hur snäll är jag själv, är också en fråga. Är jag en sådan som är snäll ibland för att det är enklast så. Är jag en konflikträdd och avundsjuk megära kanske, megära är Katarina Frostenssons ordval.
Min vän evolutionsbiologen brukar förklara att det alltid är enklast att ta ”the path of least resistens”.
Det är biologiskt utforskat, säger hon,och en djupt nedärvd mänsklig strategi. Mycket sägs på engelska nu, vad hon menar är förstås helt enkelt att ”minsta motståndets lag råder”, eller ”lättaste vägen ut”. Man kämpar på som en dåre i livets strida flod, slår sig fram i det kalla vattensvallet, undviker att krascha kanoten i klipporna, tar helst inte strid: man är snäll. Lägger huvudet på sned. Ler bevekande?
För ett tag sen hörde jag Barbara Streisand bli intervjuad i ett pratprogram. Hon talade om den djupt deprimerande, skitsnackande Trump-kulturen, amerikanska talkshows handlar i regel om Trump.
What ever happend to common decensy, undrade hon. Hon känner inte till ordet snäll, kindness, sa hon istället, det är ungefär samma sak. Det ville hon se mer av.
Apropå Streisand hörde jag än en gång någon tala om ”starkakvinnor”, i ett ord. Ungefär som om sådana var en särskild ras. Kan en ”stark kvinna” vara en snäll kvinna, eller viker hon ner sig då, var frågan. Jag vet inte svaret.
Ju äldre jag blir, desto mindre vet jag: det är en klyscha jag använder för ofta, ett enkelt sätt att smita undan ansvar. Klart jag inte vet mindre, jag vet mer än någonsin och det borde jag stå för. Det är pusslet bara, som ställer till det. Pusslet innehåller alltfler, allt mindre bitar. Det blir alltmer svårlagt – alltfler samband finns att hålla reda på dessutom. En massa disparata nya faktorer måste också räknas in i kalkylen, vilket förvirrar analysen så in i helskotta.
It´s complicated som det heter. I alla fall på engelska.