Lotta Engberg styr med förtjusande list

Premiärkvällen är riktigt gräddig. ”Lotta på Lisebergs” lineup täcker denna måndag i princip in allt: vi har färggranna popdockor, norska ungdomar. En mycket, kanske banbrytande okänd Idolvinnare. En schlagersångerska från Ängelholm som utvecklat en osund böjelse mot americana. Ingenting lämnas alltså åt missnöjet.

Lotta Engberg, denna fullskaliga kraft, denna myndighet, rider in på en elmotorcykel med en kolossal prästkrage vid styret. Hon ställer sig upp och sjunger Lasse Berghagen. Nämner inom minuten också att Lasse Berghagen har storlek 47 i skor. Ordningen är återställd, sommaren tillbaka och alla andra årstider något underligt och blekt.

Sedan följer en och en halv timme av precis det som Lotta på Liseberg alltid erbjuder. Hygglig allsång, rastlösa småungar som rullar runt i stolarna och våndas, alltför många artistuppträdanden.

Marcus och Martinus framför bland annat en ny låt på engelska – den låter förtvivlat riktningslös. De båda gossarna har ändå växt till sig, den ene skuttar runt i hängslen, den andre har kultiverat en manbun. Duons mjuka ansikten tycks dock övernaturligt, nästan olustigt konserverade inför tiden.

Jill Johnson, som vid ett tillfälle beskrivs som en ”skön pingla” av kvällens programledare, kliver sedan på och gjuter melankoli i måndagskvällen. Detta är som bekant en känsla programmet ”Lotta på Liseberg” ej kan förstå, då bara det ljusa får tillträde här. Det blir lite orörligt och torrt. Men refrängen i Johnsons ”Remedy” är ändå bussig, och Engbergs allsmäktiga piffighet kan ibland behöva balanseras.

Under Sebastian Walldéns uppträdande sker något. Hans låt ”Sweet summer love” välter över publiken med sin överproducerade synt, Walldén har en utomordentlig röst. En kvinna i läderjacka ställer sig upp och ruskar hårt med armarna som om hon inget vet om etikett och uppförande.

Bäst blir allt när Gyllene tiders Sommartider bryter ut och aktiverar varenda allsångsstrupe. Nämnas bör också ”Habibi” med Dolly style, sannolikt den bästa refräng trion har. Något vilt och akut infinner sig under låtens sista minut, det detoneras till och med lite läktarrök över områdets främre rader. Sämst är Per Andersson, som marknadsför en kommande musikal på Gunnebo slott tillsammans med Linus Wahlgren. Hans humor har under senare år muterat ut i något onämnbart.

Trots detta känns årets premiär kompetent, stundtals är den direkt stark. Och Lotta Engberg styr allt med förtjusande list.