Plötsligt är hon borta
Vi stannar till vid vägkanten. Lyssna nu, säger maken och pekar ut mot fjorden. Den lilla tankbåten har precis återvänt till viken. Jag förstår ingenting: Jaha, den har precis kommit – så vadå? Den är ju här titt som tätt. Vänta, säger maken. Jag himlar lite med ögonen – på insidan. Då hör jag det. Dånet fyller hela viken, som åska men mer som musik, för det har en klang. De har släppt ankaret och ankarkättingens rasslande har hela fartyget som resonanslåda. Nu ligger hon där igen, vår vän i viken.
Särskilt på vintern känns
hon som ett sällskap, som ett strålande tecken på liv därute i kolmörkret: ”Halcyon Star”! Mitt i vår utsikt ligger hon som en pendang till solen. Två
Brev från provinsen
stjärnor fyllda med gas. Hon är alltså en gastanker och får ligga lite för sig själv på grund av explosionsrisken. Ibland funderar vi på vad som skulle hända om någon därute tände en cigg på fel plats. Vi skulle nog inte ha några hela fönster kvar och det må ju vara hänt, men hur skulle det gå för de filippinska sjömännen? Det är nog ingen fara, hon har ju levt i tolv år.
I den grekiska mytologin är Halcyon en fågel som kan lugna vindar och vågor. Den har sitt flytande näste på havet. På engelska har namnet kommit att betyda lugn och fridfullhet, så då kan man nog känna sig trygg. Jag undrar om hon någonsin längtar till sin hemmahamn, Valletta? Förmodligen har hon aldrig ens varit där. Naturligtvis seglar hon under maltesisk flagg av rent ekonomiska skäl. Hon döptes till ”Halcyon” och det namnet finns kvar på hennes stäv, men sedan hon föddes i Istanbul 2007 har hon haft åtta olika namn, stackarn. Kanske känner hon sig mer hemma här hos oss? Hit kommer hon ju alltid tillbaka i alla fall. Eller trivs hon med sitt nomadiska liv och känner att hon har hela världen som sitt hem?
Naturligtvis är det mitt eget behov av en fast punkt som jag tillskriver denna varelse av stål. Och kanske är det så även med min egen önskan om att vara mer av en världsmedborgare än vad jag faktiskt känner mig som. Jag vill känna mig hemma på en plats och skulle aldrig kunna känna mig bekväm med att ankra än här, än där. Förmodligen har jag mycket bofasta gener i mig och inte så mycket DNA från jägare-samlare. Jag försjunker i min bok, dagen går och när jag nästa gång lyfter blicken har ”Halcyon” lämnat viken.