Lång väntan på rökig arena
Genom att inte säga något kan man säga väldigt mycket. Precis det gjorde 10 000 personer på Gamla Ullevis läktare i dag. Tyvärr brände de upp förtroendet de skapat.
Derbyfesten kom av sig. Matchen avbröts flera gånger på grund av bengalrök när Örgryte mötte Gais. Till höger syns tränarna Thomas Askebrand och Bosko Orovic stå och vänta. Supportrarna ”brände upp förtroendet de skapat”, skriver GP:s krönikör. Så småningom slutade derbyt 1-0 till Öis.
Allt hördes. Alexander Bernhardssons bambiben mot Gamla Ullevis perfekta gräsmatta. Calle Nyströms värmländska instruktioner. Det var speciella första tio minuter.
Det kom spridda applåder från långsidorna. Det hyschades från kortsidorna.
Och sedan, tio minuter in: en ljudkuliss som fick både trumhinnor och hjärtan i gungning.
Allt pausades. Spelarna stod inte längre centrum. Nu var det de som tittade uppåt. Inte tvärtom.
Det kunde ha varit bra där. Supportrarna kunde ha gjort sin röst hörd inom de premisser som tilllåts. De hade opinionen med sig. De hade signalerat vad de menar. De nöjde sig inte där.
När jag pratade med Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson för några veckor sedan tyckte han det var synd att debatten hade flyttats från pyroteknikfrågan till en maktkamp mellan fotbollens olika aktörer.
I samtiden och sociala mediers jakt på syndabockar tycker jag Björn Eriksson har fått klä skott för en fråga som är betydligt större än hans hela havet stormar-lek. Men han satte fingret på vad som hänt under våren.
Tystnaden handlar för mig inte om bengalfrågan. Tystnaden handlar om vilka som bestämmer. Den handlar om vad svensk fotboll ska stå för. Varför vår fotboll finns.
I strävan efter Uefa-koefficient och spelbolagsmiljoner (från och med paradisåret 2020 blir alla klubbar i den här serien mer eller mindre beroende av pengar från en industri som skapar värde av människors missbruk) ställer vi oss alldeles för sällan den frågan.
Varför finns svensk elitfotboll? För mig är svaret inte för att Malmö FF ska kunna slå Sarpsborg och gå till Europa League-slutspel eller att allsvenskan ska rankas topp tio i Europa. Det handlar om det vi såg och hörde under 80 minuter den här kvällen. Om somriga kvällar med entréavgifter som alla har råd med. Om spelare som känner folk i klacken (eller som till och med stått där själva). Om demokrati och integration.
Vi ska inte titta på England för inspiration. Att gå på Premier League är som att titta på dubbade tvättmedelsreklamer. Rent och fint, visst. Men lika delar sterilt och själlöst.
Superettan är jeans med snusring, en illaluktande matchtröja från en uppflyttningssäsong i början av millenniet och hes sång. Premier League ska titta på oss.
Tystnad kan tala. De här tio minuterna sa saker tydligare än något någon sagt den här våren.
Den bad om att inte stoppa den utveckling forskning och förnuft har skapat i svensk fotboll de senaste åren. De bad om att inte förstöra det klimat fotbollsfolk från andra länder rest till oss för att lära sig av. Det klimat där Göteborg varit (och, ska understrykas, fortfarande är) ett föredöme.
Men även föredömen har brister. Även en supporterrörelse som gör så mycket bra behöver skärskåda sig själv. Behöver välja när och hur.
Pyro som pausar matcher? Pyro som en stor del av läktarna buar åt?
Jag har inte svaret var gränsen går, men ska man bli behandlad med respekt och som en mogen samtalspartner får man agera därefter. Det vi såg de dryga fem minuterna från tystnadens slut till det att det tändes på över Marko Johanssons mål var vad läktarliv handlar om.
Det som kom sedan la tyvärr, hur hett bengalerna än brann, en blöt filt över det tystnaden talade om.