Adam Cwejman:
Sverige har alla möjligheter att bli ett land där känslan av gemenskap inte bygger på varifrån vi härstammar, utan vad vi gemensamt vill göra med Sverige. Men den visionen utmanas både av dem som per automatik anser att den befolkningsmässiga förändringen
Sverige har alla möjligheter att bli ett ”postetniskt Sverige” där känslan av gemenskap och samhörighet inte bygger på varifrån vi härstammar.
Från fönstret ser jag medlemmarna i Gamla Majgrabbar strömma ut ur sin medlemslokal. De tillhör en av de många kamratföreningar som samlas runt den till synes enkla gemenskapen att de vuxit upp i samma göteborgska stadsdel. De delar erfarenheter, tjötar och fikar. Föreningen håller minnet av det gamla Majorna i Göteborg vid liv. Det är viktigt. För det gamla Majorna finns inte längre. Därför är det för dagens majbor en ynnest att genom kamratföreningarna få ett fönster in i det förflutna.
Alla städer förändras. Vissa mer än andra. Ekonomin går upp och ned. Industrier reser sig och faller. Människorna byts ut. Trappuppgångar som för hundra år sedan var befolkade av sjömän och hamnarbetare rymmer i dag ingenjörer och miljövetare. Göteborg 2019 är något annat än Göteborg 1919, i alla avseenden.
I Sverige har den här förändringen oftast följt en maklig takt. Men vi har tre undantag. Först 1800-talets omfattande emigration som tömde vissa bygder i Småland nästan helt och hållet. Mer än en miljon svenskar emigrerade. Sedan från sekelskiftet 1900 ökade inflyttningen till städerna lavinartat. Småstäder blev storstäder på en generation.
Och sedan har
vi decennierna runt vårt eget sekelskifte då invandringen omdanat samhället. Sverige har på några decennier gjort en resa som för många länder tagit århundraden. Under 1940-talet var Sverige ett av världens mest etniskt homogena länder. Omkring en procent av befolkningen hade sitt ursprung utanför Norden. I dag har omkring en fjärdedel av Sveriges befolkning utrikes bakgrund.
Men att resonera kring konsekvenserna av dessa omfattande samhälleliga förändringar har olika laddning i det samtida Sverige. Emigrationen tillhör vår historia. Inflytningen till städerna är fortfarande i gång men hör snarast till det svenska normaltillståndet. Invandringen, som alla vet, är en av vår samtids stora, men också väldigt kontroversiella frågor.
När ledarskribenten Ivar Arpi på SvD:s ledarsida skrev att det är demografin (befolkningssammansättningen) som spelar roll för många människor, det vill säga inte bara de ekonomiska konsekvenserna av invandringen, ansågs han ha ”passerat en gräns” enligt Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter (11/6).
Partiledarkandidaten Nyamko Sabuni (L) uppmärksammade i Expressen naiviteten inför möjligheterna att få ett multikulturellt samhälle att fungera om många problem ska hanteras samtidigt. Andemeningen var att man under de gångna decennierna i Sverige underskattat svårigheterna av en så omfattande samhällelig förändring. För det fick hon kritik, hon ansågs otydlig och anklagades för att gå SD:s ärenden.
Sedan väckte gästkolumnisten här på GP Kajsa Dovstad, skribent och läkare, starka reaktioner genom sin text om ”Jimmie moments”. Hon resonerade, plumpt ansåg vissa, om huruvida det är en så liten sak att Sverige genom invandringen förändrats väldigt snabbt (GP 15/6).
Dessa texter och uttalanden förenas av att de rör människor och deras möten i vardagen. Det är känsligt eftersom det tangerar tanken att kritiken mot den omfattande invandringen inte enbart handlar om praktiska omständigheter kring integrationen, inte enbart om dess materiella effekter. Frågan berör i stället de ursprungliga invånarnas upplevelser av vad som förändras, eller går förlorat, när befolkningssammansättningen förändras.
Är det bara människors oro över en genomgripande förändring som rubbar det invanda och välkända, eller ren rasism och främlingsfientlighet, som beskrivs när ett förändrat Sverige blir föremål för samtalet? Det är sannolikt både och.
Integration och assimilation är, om man följer invandringsländer som USA, både en fråga om sociologi och ekonomi. Människor blir inte medlemmar av en nation bara genom att befinna sig på landets arbetsmarknad. Det är tusentals sociala utbyten med majoritetsbefolkningen, som ju i stor utsträckning består av tidigare assimilerade invandringsgrupper, som skapar en gemenskap.
Vi har parallellsamhällen
i Sverige där svenska språket snarare är undantag än regel. Där tilliten till det omkringliggande samhället är liten och tryggheten låg. Delar av Sverige där möjligheten att bejaka sina drömmar är mindre än i områden bara några hundra meter bort.
Samtidigt har vi i Sverige många exempel på fullt fungerande och naturlig assimilation. Människor från hundratals länder som mer eller mindre behållit delar av hemländernas kulturer men som i dag ingår i den fullständigt okontroversiella normen i samhället såväl ekonomiskt som socialt.
Det är fullt rimligt att dessa två verkligheter existerar samtidigt. Det är inte heller förvånansvärt att många (men inte alla!) förmår hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: Den demografiska förändringen kan både vara välgörande och positiv för alla inblandade, samtidigt som det finns inslag som riskerar att vara långsiktigt destruktiva och skapa ett främlingskap mellan medlemmar av vissa minoriteter och delar av majoritetsbefolkningen.
Vad som spelar
roll är hur förändring äger rum. Sker den snabbt, pådyvlad ovanifrån, utan att befolkningen hinner anpassa sig och hitta strategier för att leva i sitt nya sammanhang? Eller försiktigare så att förändringen upplevs som naturlig och integrationsprocessen får ha sin gång?
Medan några stoiskt betraktar den konstanta förändringen som en självklarhet möter andra den med svårmod och sentimentalitet inför det land som de växte upp med. Att förändring, även demografisk sådan, bland en del människor ger upphov till en känsla av förfrämligande är inte konstigt – vilket även kan få rätt tunga politiska konsekvenser.
Kanske är sättet vi möter förändringen på en fråga om personlighet, eller politisk övertygelse. Kanske blir det svårare ju äldre man blir att acceptera radikal omdaning. Vissa är bättre skickade än andra att hantera genomgripande förändringar. Men varför?
Den brittiske författaren David Goodhart har i sin bok ”The Road to Somewhere” (Atlantic Books 2017) kanske en av de bättre förklaringarna. Enligt honom placerar sig många människor i en av två kategorier, ”somewheres” och ”anywheres” (någonstansare och varsomhelstare). Medan en somewhere är rotad på en plats, har svårt för förändring och är mer beroende av kontinuitet – ett och samma jobb, vänner och familj – så är anywhere-personen raka motsatsen; lättrörlig, välutbildad, förändringsbenägen och kan dessutom snabbt foga sig i en globaliserad värld, såväl kulturellt som ekonomiskt.
En somewhere kanske
aldrig flyttade iväg från den lilla orten till storstaden. Hen hade aldrig några planer på den ”stora världen”, ville kanske inte ha en högre utbildning utan nöjde sig med ett anspråkslöst liv. Hen valde inte stora förändringar i sitt liv och var därför heller inte beredd, eller lockad, av att omgivningen pådyvlade livet några större förändringar, däribland att grannar byttes ut från det bekanta till det främmande.
En anywhere finner i förändringen ett egenvärde och bejakar det. Hen tillhör ofta samhällets vinnare. Kanske påverkar inte förändringen vardagen så märkbart för en anywhere-person. Otryggheten i ett område, som ofta är en konsekvens av bidragsberoende och arbetslöshet, rör inte en anywhere som betraktar utvecklingen på avstånd. Här finns en tydlig klassdimension.
Men är dessa motsättningar verkligen huggna i sten? För tretton år sedan utkom en av de mest hoppfulla böckerna den här sidan sekelskiftet, ”Postethnic America” (Basic books 2006). I boken skissade författaren David Hollinger på ett samhälle där individer med en rad olika förutsättningar och härkomster lyckas överbrygga olikheter och ersätter såväl nationalchauvinism som separatism med gemenskap.
Holllinger förklarade att de största hindren mot det här projektet var tendensen att göra identiteten till ett politiskt vapen. Alla politiska projekt som bygger på etnicitet är förutbestämda att hamna i svårlösta konflikter. Ett nationsprojekt som däremot bygger på en inkluderande syn är förvisso inte immuniserat mot splittring och etniska konflikter, men det har en möjlighet att mildra dem. En rörlig nation som välkomnar och assimilerar, för det är vad som sker, de nya medlemmarna måste bygga en gemenskap som överbryggar etniciteten.
Sverige har alla möjligheter att bli ett ”postetniskt Sverige” där känslan av gemenskap och samhörighet inte bygger på varifrån vi härstammar, utan vad vi gemensamt vill göra med Sverige.
Den visionen utmanas både av de som anser att invandrare aldrig kan bli svenskar och de som i anständighetens namn inte vill kännas vid några problem med Sveriges tredje stora demografiska förändring i modern tid.
Däremellan befinner sig sannolikt den stora majoriteten. De anser inte att olikhet är något hemskt, men tänker att för många och för snabba kulturella skillnader kan skapa problem. Landet lagom är lagom i även detta fall och det är nog inte så dåligt. Låt inte extremerna i denna fråga bli tongivande för Sveriges framtida utveckling.