Kommunerna måste lära sig att prioritera
När Härryda kommun möter en kärvare ekonomisk situation blottas viktiga värderingsskillnader. Skillnader som kommer ha allt större konsekvenser för samhällets utveckling framöver, inte bara i lokalpolitiken. I lördagens GP kunde vi läsa att den styrande majoriteten, Alliansen plus Sportpartiet, vill ta sig an problemet genom att sänka kommunens kostnader med 35 miljoner. Socialdemokraterna vill i stället höja skatten med 35 öre – Vänsterpartiet bjuder över ytterligare och vill höja den med 50 öre.
Socialdemokraternas förslag ger en knapp tusenlapp mindre om året i plånboken för en medelinkomsttagare i Härryda. Redan där kan man komma med den klassiska högerinvändningen att människor bör få behålla mer av sina intjänade pengar. Det är, som den alltför tidigt bortgångne moderate riksdagsmannen Johnny Munkhammar en gång påpekade, så att “pengarna tillhör den som jobbat ihop dem, för det är där värdet har skapats.”
Det argumentet lär dock knappast övertyga ivriga vänsterväljare, man hinner knappt tänka det innan man för sitt inre hör hånfulla mothugg om att “jamen en tusenlapp är väl ingenting, tänk hur mycket vi får för pengarna!” och så vidare. Därom kan vi kanske tvista en annan gång, för bortom ideologiska skillnader i synen på vem pengarna bör tillhöra så riskerar hela idén om reflexmässig skattehöjning att få långt allvarligare effekter på lite längre sikt.
Finansminister Magdalena Andersson förklarade tidigare i år att svensk ekonomi går mot den “tuffaste demografiska utmaningen på hundra år”. Hon underströk detta ytterligare på en presskonferens i förra veckan. Ett av huvudbudskapen var att det saknas 90 miljarder om vi i framtiden ska kunna upprätthålla vård på dagens nivå för en allt äldre befolkning.
Vad har då allt detta med kommunalekonomiska prioriteringar i Härryda att göra? Ja, även om Andersson slirade på svaret när hon fick frågan om det kommer behövas skattehöjningar för att klara problemen så finns det mycket som tyder på att det blir just så.
Sveriges Kommuner och Landsting har varnat för det i många år, med hänvisning dels till den åldersdemografiska utvecklingen, men också till invandringsrelaterade kostnader. Om sådana scenarier blir verklighet finns det all anledning för kommunerna att börja rätta mun efter matsäck redan idag, istället för att göra tvärtom.
Skattehöjningarna som föreslås – och genomförs – på många håll i landet kan verka små, men om de sker gång på gång och i en än snabbare takt när välfärdssektorns kärnuppgifter blir hotade så går det snabbt utför. Vi kan lätt hamna i en negativ spiral där våra skatter, som redan idag så höga att de på många håll hämmar den ekonomiska utvecklingen, gör saker än värre. Det kan ge oss sämre privatekonomi, sämre konkurrenskraft för Sverige i världen och sämre välfärd. Enda sättet att förhindra en sådan utveckling är att prioritera noga vid varje givet tillfälle och skära i kostnader innan man gräver djupare i skattebetalarnas fickor. Att göra annat vore både ansvarslöst och riskfyllt.
När Härryda kommun möter en kärvare ekonomisk situation blottas viktiga värderingsskillnader.