Flams eller jams?
Världens gång: Vildjams? Det är väl något slags oseriöst samtal, tror Asta. Kan det verkligen vara meningen att man ska äta det?
Solen bränner bort en del av gråvädret och tar upp en stor glänsande öppning i skyn, ett ljust hål. Flödet är mycket starkt men liknar mer läckage, inte riktigt solsken.
Den förfärliga vinden är också i gång för fullt, den bestämmer mycket i vårt liv. Om bänken är bebolig till exempel eller om vi ska hålla oss hemma, om vi kan cykla runt i stan, gå ett varv i Trädgårdsföreningen eller köpa pålägg i Saluhallen. Om vi ska tappa humöret eller inte.
I regel väljer vi det sista. Eller väljer. Det där sura sinnelaget kommer farande med vindarna.
Redan Predikaren sa några väl valda ord om vinden. I Gamla Testamentet berättar han hur vinden tar fart vid Göta Älvbron, rusar över till höghusen på andra sidan, svänger förbi Sveriges Radio och skenar vidare mot Lindholmen. Väl där tvärar den över till bockkranen, noterar Predikaren, och susar sedan bort mot högbrons norra fäste.
Vinden blev för honom en symbol för livet, att det saknar mening och bara pågår och upprepar sig, något man blir trött på och borde få slippa. Ungefär så. Själva tycker vi inte att det är något större fel på livet men vi har väl haft tur. Fast vinden bjuder oss emot.
Predikaren har förresten en likartad uppfattning om solen. Den går ju bara upp och ner, skriver han. Hon får vissa svårigheter att komma loss från husen vid Stora Badhusgatan och Otterhall, lägger han till, men tar sig sedan vidare, förbi Masthuggskyrkan, når högbron och sjunker omsider fräsande ner i havet bortom Vinga och simmar ut.
Predikaren levde ett par hundra år före Kristus, tror man, långt innan högbron, kyrkorna och det andra fanns till. Så han nämner inget om dem. Vi har därför moderniserat honom lite.
Predikaren tycker också att solen bara har sin gång men där är han fel ute igen. Solen förgyller dagen och livar människorna under sin färd. Men hon borde inte ha lika bråttom som vinden, hon kunde gott stanna till lite och njuta av livet.
Nu försvinner det där hålet med ljus. Molnen tar över och dagen blir grå och trist.
I småskolan berättade fröken en saga för oss om solen och vinden. De tävlade om vem som var bäst. Ser du den där mannen på andra sidan gatan? frågade solen. Han med de tjocka ytterkläderna? Vem kan få av honom rocken? Jag, sa vinden, och började stormblåsa. Men mannen drog bara rocken tätare om kroppen och svor tyst.
Då började solen skina och det blev lika varmt som i somras. Och mannen tog förstås av sig rocken och vinden förlorade. Gör som solen, barn, sa fröken Kärrby. Sprid värme, då blir alla glada och öppna!