Rasande skickligt hantverk när Tarantino gör Ho l ly w o o d nostalgi
Hollywoodsaga Once upon a time … in Hollywood
Regi: Quentin Tarantino
Med: Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Margot Robbie, Margaret Qualley, Dakota Fanning, Bruce Dern, Mike Moh och Al Pacino USA, 2019 (161 min) När våldsfixerade Quentin Tarantino gör en film som inkluderar Sharon Tate och Charles Manson blir det per automatik ett blodbad. Eller? I ett litet brev uppmanar regissören alla recensenter att inte avslöja viktiga delar av filmens handling. Han syftar i första hand på en oväntad, och helt superb, dramaturgisk vändning. Annars inte mycket till handling i traditionell bemärkelse. Tarantino försöker fånga ett tillstånd, och han gör det med hjälp av tablåer, några en smula utdragna, och slumpartade möten.
Men, för att ta allt från början. En gång i tiden regisserade spaghettivästernfilmmästaren Sergio Leone ”Once upon a time in the west” och ”Once upon a time in America”. Alltså är filmtiteln ”Once upon a time…in Hollywood” inte lösryckt ur filmhistorien. Alla som sett ”The hateful eight” (en brutal västern med filmmusik komponerad av Ennio Morricone) vet att Leone är en av Tarantinos stora förebilder, och detta är en kille som alltid gillat att hylla sina idoler.
Det var en gång – som det heter i sagorna och i sagor kan man fabulera fritt – i Hollywood. Närmare bestämt år 1969. Möjligen drömfabrikens sista stora guldålder för det producerades hiskeligt många bra amerikanska filmer, men guldet är på väg att bli till sand.
Storfilmer av gammaldags snitt är på utdöende, musikaler likaså. Filmbolagscheferna har bara vaga begrepp om vad den unga publiken vill se. Folk i allmänhet är mer lockade av att sitta hemma och titta på tv än av att hosta upp biobiljettpengar.
Leonardo DiCaprio spelar skådisen och föredettingen Rick Dalton som numera får skurkroller i västern-tv-serier av enklare sort. Överst på Daltons meritlista står att han en gång var nära att få huvudrollen i ”Den stora flykten” (1963), men blev slagen på mållinjen av Steve McQueen.
Brad Pitt spelar Daltons stenhårde stuntman, och kompis i vått och torrt, Cliff Booth. På sätt och vis är ”Once upon a time” en utpräglad buddy movie, men inte grabbig så det stör.
I en parallellhistoria får vi följa Sharon Tate, spelad med en smittande entusiasm av Margot Robbie. Filmerna med 26-åriga Sharon är inget vidare, men nu när hon gift sig med Roman Polanski, som just levererat megasuccén ”Rosemary’s baby”, kan det bara gå uppåt.
Tarantino varvar, rasande skickligt, fiktiva rollfigurer med skådisar, regissörer och producenter som funnits på riktigt. Om man är hyfsat intresserad av läget i Hollywood för 50 år sedan och inte har något emot hysterisk namedropping är filmen klart underhållande.
Om man inte är det minsta filmnördig tror jag ”Once upon a time …in Hollywood” kommer att uppfattas som toklång (två timmar och 40 minuter), rentav småtrist och svårbegriplig, men roligt på riktigt för alla är det när Bruce Lee (en porträttlik Mike Moh gör rollen) ska bevisa att han är bäst i världen på martial arts, också när DiCaprio vid två tillfällen får demonstrera hur en eldkastare fungerar. Tarantinos patenterade mix av ultravåld och absurd humor, som var banbrytande i ”Pulp fiction” 1994, står sig bra fortfarande.
Tarantinos patenterade mix av ultravåld och absurd humor står sig bra fortfarande
Och så har vi den så kallade Mansonfamiljen bestående av unga hjärntvättade sönderdrogade hippietjejer, redo att utan anledning döda vem som helst, till exempel den höggravida Sharon Tate. Mansonfamiljen är inte filmens huvudspår, för det är Hollywood, men tänker man gå och titta på Tarantinos nya sagofilm är det en god idé att först kolla in den brittiska dokumentären ”Charles Manson: Sektens hemliga filmer” (finns på SVT Play).