”Den stora skräcken som samvetsfånge är att bli bortglömd”
I september har Dawit Isaak suttit fängslad i 18 år, utan rättegång. Men sedan Eritrea och Etiopien slutit ett fredsavtal kan lösningen vara närmare än någonsin. GP träffar Martin Schibbye som följt Dawit Isaaks fall för att prata om UD:s nya strategi, at
Lever Dawit Isaak? Martin Schibbye vänder sig emot formuleringen. – För att den förutsätter att han är död. Så frågar man ju inte om andra släktingar eller vänner. Det vore ett oerhört svek om han efter 18 år i cellen får höra att i Sverige tror folk att du är död. Den stora skräcken som samvetsfånge är att bli bortglömd.
Det är som att sätta på en kran. Martin Schibbye får nästan hejda sig själv för att inte bli upprörd.
Bakom Norra Bantorget i centrala Stockholm ligger Blank Spot Projects kontor, den gräsrotsfinansierade publicistiska plattform han startade 2015 för att täcka vita fläckar inom främst utrikesbevakningen.
På väggen ovanför den välfyllda bokhyllan syns det där fotot från Arlanda där han omfamnar sin fru Linnea efter att tillsammans med kollegan Johan Persson tillbringat 438 dagar som fånge i det etiopiska Kalityfängelset.
Och han vill
inget hellre än att Dawit Isaak snart ska bli föremål för kamerablixtarna. Att han efter 18 år ska få återse sin fru, sina barn, och sin bror hemma i Göteborg.
– Man blir ju nyfiken på hur han har haft det, hur han har klarat sig, vad han har tänkt. Men han är en politisk och tänkande människa, så han kommer nog ha mycket frågor om vad som hänt i omvärlden, säger Martin Schibbye. Hans ansikte ser plågat ut. Arbetet med Blank Spot tar honom till Eritrea två gånger, 2016 och 2017. Han skriver reportage om landet, och bland huvudstaden Asmaras Art déco-influerade arkitektur och italienska espressobarer – på vilka tiden stått stilla sedan kolonialtiden – väcks tankarna om att skriva en bok om Dawit Isaak.
Då de gamla
arvfienderna Etiopien och Eritrea lyckades efter tjugo år sluta ett fredsavtal. Etiopiens president skulle efter år av ökat oppositionellt tryck avgå och en demokratiseringsprocess inledas. Men först skulle landets politiska fångar släppas. Sedan dess är hans medfångar från Kality fria. Men kvar i en cell någonstans i Eritrea sitter fortfarande Dawit Isaak.
Därefter börjar han följa i Dawit Isaaks fotspår, en resa som ska utmynna i just utkomna boken ”Jakten på Dawit”. Dawit Isaak flydde hemlandet under Självständighetskriget 1987 och hamnade i Lerum som kommunens första flykting.
Där gör han ett starkt intryck på människor. Han söker jobb som städare och kvinnan som driver städbolaget anställer honom på studs, men känner sedan en väldig oro för honom: ”tänk om han blir utsatt för rasism”.
– Så hon följer med honom på jobbet så att ingen ska säga något elakt till honom. Den omtanken visar att han verkar ha ett sätt att verkligen nå fram till människor.
Efter kriget återvänder han till Eritrea och började arbeta som journalist på landets största tidning, Setit.
Sommaren 2001 hade
oroligheterna i landet blossat upp igen. När tidningen i juni det året tog beslutet att publicera ett brev undertecknat av 15 högt uppsatta tjänstemän som krävde demokratiska reformer tog förföljelserna fart på allvar. Den 23 september grips han i sitt hem i Asmara.
Men kanske är förutsättningarna för Dawit Isaak att återförenas med sin familj bättre än någonsin. Den seglivade gränskonflikten med grannlandet är löst, åtminstone på pappret. Sanktionerna mot landet har hävts.
När de flesta kritiker vill se storskaliga fördömanden av landet, ser Martin Schibbye det diplomatiska fotarbetet som lösningen.
Han talar utifrån egna erfarenheter. Han har varit en pjäs på samma typ av diplomatiska schackbräde Dawit Isaak nu befinner sig på. Då var det träget arbete i det fördolda som möjliggjorde hans frigivning.
Under åren har UD använt hårda ord. Sverige har också röstat för sanktionerna i säkerhetsrådet.
2014 lade UD
om sin strategi, och identifierade precis som Schibbye själv gränsfrågan som den gordiska knuten. Det vet han, för i boken har han fått kabinettssekreterare Annika Söder att tala klarspråk (nåja) om hanteringen av Dawit Isaaks fall.
I säkerhetsrådet var Sverige dessutom drivande för att sanktionerna mot landet skulle lyftas. Bordet borde därför vara dukat.
Utifrån är det lätt att tänka sig länder, också repressiva diktaturer som Eritrea, som rationella stater som borde se fördelarna med att få fallet Dawit Isaak överstökat.
– Men inom landet finns en annan logik där Dawit Isaak och hans kollegor inte ses som oberoende journalister, utan som en del av en sammansvärjning som under krigstid konspirerade mot nationen. Med det perspektivet är det inte yttre påtryckningar som kommer få dem att landa i den slutsatsen.
Efter resorna i
landet ser han ett ledarskap sprunget ur kriget. En mentalitet där säkerhetsfrågan är den viktigaste för landets överlevnad.
– Fyra decennier av krig och sanktioner. Om inte det fått landet att ändra sig, varför skulle då hårda ord från Sverige får dem att göra det? Att man stänger ambassaden och kastar ut ambassadören omöjliggör en dialog.
Ordflödet ger inte minsta tillstymmelse till att sina.
– Då är min slutsats efter mina resor att hårda ord och hot om sanktioner bara kommer leda till att man sluter sig ännu mer. Finns det någonting man föraktar i Eritrea så är det att visa svaghet eller ge vika för påtryckningar.
I september har Dawit Isaak suttit fängslad i 18 år, och i oktober fyller han 55. Hans typ 2-diabetes försvårar fängelsevistelsen ytterligare.
– Dawits dagar tickar. Men givet freden så tickar också dagarna för den eritreanska ledningen om det inte händer någonting nu.
Den oförskämt formulerade
frågan, den om Dawit Isaak är vid liv är trots allt en springande punkt i boken. Den har själv kommit på tal under de många intervjuer Martin Schibbye gjort med eritreanska ministrar och diplomater. De verkar tolka den på likartat vis. – Det ses nästan som en anklagelse om att Eritrea haft ihjäl honom.
Men Dawit Isaak lever, det har både UD och Martin Schibbye fått tydliga indikationer på.
Hade du kunnat skriva boken utan att själv ha suttit i fängelse.
– Jag hade nog stått på barrikaderna och demonstrerat för honom, men jag hade nog inte skrivit en bok om honom och Eritrea.
– Om nu gränskonflikten är lösningen till Dawit-frågan, varför då inte gräva i den berättelsen. Här tror jag att journalistiken har en viktig roll. Att inte bara sätta fokus på en fråga, utan att också bidra med mer kunskap och kunna ta beslut av den.
Hur tror du Dawit har det nu?
Tung suck.
– Jag hoppas att han hittat rutiner och strategier för att klara fångenskapen. Som journalist har man förmågan att sätta på sig den där journalistutrustningen och tänka att en dag ska jag berätta om det här, Det kan få en att gå upp om mornarna. Oavsett om de tar ens penna ifrån en eller stänger ner ens tidning.
Sverige har ju verkligen fördömt och i princip bidragit till isoleringen av Eritrea Jag hoppas att han hittat rutiner och strategier för att klara fångenskapen