Mattias Balkander: De är på väg att slarva bort ett gyllene läge

Jag får inte ihop det. Göteborg FC vill vinna Champions League, men satsar som det vore ett mittenlag. Det duger inte, Peter Bronsman. Det krävs mer än ord.

Jag har känt Peter Bronsman i rätt många år nu och dristar mig till att påstå att fotbollslaget Göteborgs FC inte hade funnits utan hans insatser, både i tid (tidigt) och pengar (hela vägen); flytten från Landvetter, namnbytet, stjärnorna, lärdomarna och cuptitlarna.

Inför säsongen 2017 kommunicerade Göteborg FC efter några mellanår ut den visionära och våghalsiga målsättningen att bli Europas bästa fotbollslag till säsongen 2021, det vill säga vinna Uefa Womens Champions League 2020/2021.

Det höjdes på ögonbryn och spilldes ut lite kaffe.

Vi närmar oss

den tidpunkten nu. Hur det ser ut? Inte som det borde, trots allsvensk toppkänning och kommande Champions League-möten med Bayern München.

Inför säsongen träffade jag klubbens hittills ende ordförande för ett samtal om vad som krävs för att vinna Champions League.

Viktigast var stommen, menade Bronsman. ”Vi ska få den stomme som Marcus Lantz och tränarteamet bygger upp. Sedan är det upp till dem att komma till oss och säga att ”de här spelarna behöver vi, då kan vi ha chansen”, sade Bronsman.

Det gjorde Lantz; kom till Bronsman.

En bit in i maj

annonserade GFC-tränaren sin behovsanalys i GP: tre klasspelare. ”Ska vi vara med där uppe, som vi har sagt att vi vill, behöver vi spetsa upp det lite.”

Ett sommarfönster och en långtidsskada (Pauline Hammarlund) senare är känslan att det inte riktigt blev så. Lantz fick en före detta landslagsspelare (Emma Berglund) och några F19-spelare.

I numerär är truppen inte anpassad för allsvensk toppstrid, cupkval och ett Champions League-försök på en gång.

Min kritik grundar sig på

att inte tillräckligt gjordes i sommarfönstret. Tillgängliga spelare fanns, intresset var ömsesidigt, dessutom var pengen rimlig.

Inget ont om de F19-spelare som flyttats upp – det är helt rätt att satsa på framtiden – det jag vänder mig emot är att klubben är på väg att slarva bort ett gyllene läge som kanske aldrig återkommer. Det finns ett guld inom räckhåll, en möjlighet att skaffa nyttig Champions League-erfarenhet (kvartsfinalerna spelas efter årsskiftet) och en supermotiverad trupp.

Samtidigt är laget

ett par skador bort från fiasko.

Min fråga är: Hur kan man prata om att vinna Champions League och sedan avstå från att bygga en tillräckligt slagkraftig och skadetålig trupp för att ha en rimlig chans att nå dit?

Det övergår mitt förstånd.