Gruppchefen: ”De flesta har varit socialt isolerade”
Ingen behöver känna sig annorlunda – det finns en förståelse och en gemenskap. Genom Datorspelsklubben kan spelintresserade barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar få en chans till umgänge. – De flesta har varit socialt isolerade, berättar Pelle Öbom, gruppchef för Datorspelsklubben.
En av Datorspelsklubbens medlemmar satt tidigare i ett eget klassrum i skolan, eftersom han inte klarade av att umgås med kamraterna. Andra har inte gått i skolan alls.
– En kille som började här nyligen hade inte ätit tillsammans med sin familj på väldigt länge, berättar spelledaren Mathilda Karlsson. Men här åt han med de andra. Föräldrarna blev jätteförvånade.
– Det sker små mirakel hela tiden, fyller gruppchef Pelle Öbom i. En annan kille, som innan han kom hit var fast i hemmet, studerar nu på Chalmers. Vid sidan av spelandet jobbar vi också med en socialiseringsprocess.
Datorspelsklubben, som drivs av Göteborgs stad, riktar sig till spelintresserade barn och unga som fortfarande bor hos vårdnadshavare och som har någon typ av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
– Spelledarna som jobbar här har en unik kompetens, förklarar Pelle Öbom. De har passande utbildning men också ett stort spelintresse.
Vidare berättar Pelle Öbom att en spelledare alltid är närvarande vid första mötet med nya medlemmar. Så var det inte från början, vilket gjorde det svårt att nå fram.
– De här ungdomarna kan vara rätt trötta på att sitta i möten. Men får de frågor som ”vilket spel spelar du, vilken karaktär är du?” kan man se hur det glimmar till. Spelledarna pratar deras språk. Det är en viktig nyckel.
Idag kommer drygt 60 barn och unga till Datorspelsklubben – mestadels killar men även tjejer. För att delta krävs ett beslut om insats enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, eller SoL, socialtjänstlagen.
– De flesta av våra medlemmar har varit socialt isolerade på ett eller annat sätt, säger Pelle Öbom. Ofta växer tröskeln och det blir svårare och svårare att ta sig ut. Men här har vi en lugn miljö utan krav, förutom att de ska uppföra sig. Vi jobbar mycket med språket och hur man bemöter andra. Och vi försöker få medlemmarna att prova andra aktiviteter. Målet är att de ska bli så självständiga som möjligt.
Enligt Mathilda Karlsson, som arbetat som spelledare på Datorspelsklubben i över två år, är känslan av gemenskap medlemmarna emellan oerhört betydelsefull.
– Här kan de känna en tillhörighet de inte känt tidigare. De kan knyta kontakt med andra som är som dem. De behöver inte känna sig annorlunda – det är nog det viktigaste. Det finns också en förståelse för deras intresse. I skolan kanske man inte hittar likasinnade på samma sätt.
Mathilda gör en kort paus innan hon lägger till:
– Det allra bästa är när de lär varandra något nytt, förklarar när någon kanske inte kan ett visst spel. Det är jättefint att se. De pratar även diagnoser med varandra, ”har du också ADHD, hur funkar det för dig i skolan?”. Det är häftigt att de vågar öppna sig.
– Att en kille som aldrig haft en kompis i sitt liv fått kompisar här – det räcker för att det ska vara värt varenda krona, säger Pelle Öbom.