En av tre drabbas av diastas efter graviditeten

Var tredje kvinna som fött barn har bestående diastas. En del har symptom som ryggsmärtor, bålinstabilitet och tarmproblem, men möts i många fall av oförståelse inom vården. Nu är nationella riktlinjer på gång för diagnostik och behandling.

Under graviditet separeras de raka magmusklerna så att fostret i den växande magen ska få plats. Efter förlossningen går muskelseparationen, diastasen, vanligtvis tillbaka. Men hos uppskattningsvis var tredje kvinna kvarstår diastasen fortfarande ett år efter förlossningen, enligt en tidigare rapport i Läkartidningen.

En del av de drabbade upplever inga symptom, andra får en instabil bålmuskulatur som kan orsaka svåra smärtor. Många upplever att de inte får hjälp av vården.

– Jag tror att det har uppfattats som ett naturligt tillstånd efter graviditet. Många lider länge och skulle kunna få hjälp, men erbjuds inte den hjälpen. Vi ser inte sällan kvinnor i 70-årsåldern som levt med muskelskador ända sen förlossningen, säger Ulf Gunnarsson, professor och överläkare i kirurgi vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

När han och hans kollegor har mätt livskvaliteten hos diastasdrabbade har man kunnat konstatera att den är kraftigt påverkad – lika låg som hos exempelvis obehandlade reumatiker.

– Ett år efter operation fick de diastasdrabbade bättre livskvalitet än genomsnittspatienten och är lyckligare än en vanlig genomsnittsperson som inte vet vad det är att vara sjuk.

Anders Olsson, kirurg

på Södersjukhusets sektion för akut- och bukväggskirurgi, har gjort en nyligen publicerad studie omfattande 60 patienter med symptom som kunde mätas före och efter operation. Även han ser en betydligt bättre livskvalitet efter operation.

– Vi såg också en signifikant förbättring av rygg- och bålstyrka ett år efter operation av diastasen. Vi såg även minskade besvär av urininkontinens.

Men när studien var klar sa landstinget stopp.

– Det finns många aspekter och åsikter i den här frågan. Är det ett kosmetiskt eller funktionellt problem? Kan man träna bort diastas, eller behöver man operera?

Anders Olsson tror inte att alla diastasdrabbade med funktionella symptom behöver opereras. I dag rekommenderas i första hand bålstabiliserande träning i sex månader, som sedan utvärderas.

– Alla med symptom bör kunna erbjudas en riktad, helst individualiserad, bålstabiliserande träning. I de fall där det föreligger träningsresistenta kvarstående symptom kan kirurgisk rekonstruktion sannolikt göra nytta genom att återställa anatomin och därigenom skapa förutsättningar att återfå en god bålfunktion.

Han jämför med om man vrickar en fot och tänjer ut ett ledband. Då brukar man primärt behandla instabiliteten i fotleden med träning av omkringliggande muskler för att öka stabiliteten.

En nationell arbetsgrupp arbetar nu med att sammanfatta och föreslå nationella riktlinjer för hur patientgruppen ska hanteras, och formulera rekommendationer som både vårdgivare och patienter kan luta sig mot. Målet är att presentera ett förslag till dessa riktlinjer senast under hösten.

– Hittills har beskrivning av själva problematiken och koppling till graviditet saknas, liksom kopplingen till träning. Först de senaste åren har ämnet börjat diskuteras på allvar. Det verkar vara lika nyvaket i hela världen. I Sverige ligger vi trots allt ganska långt fram, säger Anders Olsson.

Varför denna okunskap?

Vi ser kvinnor i 70-årsåldern som levt med muskelskador ända sedan förlossningen Ulf Gunnarsson Professor och överläkare i kirurgi vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå

– Det finns dels ett genusperspektiv. Dels är det svårt att fånga in vad bålinstabilitet egentligen innebär. Alla vet att kroppen förändras av en graviditet. Men var ska man dra gränsen mellan vad som är en normal förändring och vad som är ett handikapp?