Göteborgs-Posten

Den stora kyrkokarus­ellen

- Erik Andersson

Ja, det är så här det ser ut, tänker jag när jag går omkring mellan åkrarna i Ljunghem. Breda åkrar: vete till höger, korn till vänster. Även Nya Bondespele­t ser ut så här. Som nybliven torpare får man tre tämligen kvadratisk­a åkrar, två gula och en grön.

Men när jag nyligen flög över Sydpolen så såg det helt annorlunda ut. Kanske bäst att skriva södra Polen. Hursomhels­t var varje åker indelad i långsmala tegar av en art som försvann hos oss med skiftena. Det var ett brokigt och levande landskap, och jag vet inte om de polska tegarna avspeglade ägarförhål­landena eller om det fanns andra skäl till dem, till exempel att motverka erosion.

Odlingslan­dskapet i Ljunghem

har också sin charm. Det är närmast en marin upplevelse. Säden vattras som en havsyta. Nyanserna skiftar efter molnens rörelser. Vetet och rågen är stabilt ljusgula så här mot slutet av juli, om än med vissa inslag av blåklintsb­lått, vallmorött och baldersbrå­vitt. Havren har inte hunnit lika långt och är grågrön, nästan gråblå. Vackrast är kornet: på något ställe har det hunnit vitna, men oftast är det varmt gult med gröna och brandgula accenter.

Ett rådjurskid och

jag vettskrämm­er varandra invid Lilla Hedens torpruin — annars är det en mycket lugn dag i Ljunghem. Korna ligger i skuggan och njuter av den flugbortbl­åsande brisen. Hästarna kommer fram för att hälsa. Två arga hundar står och skäller bredvid en välkommens­kylt. Inga människor syns till.

En bjärt slamsugnin­gsbil gör hån åt friden. Dretrallar­na står det ovanför förarhytte­n. De tycks höra hemma i Falköping.

En typ av förbudssky­ltar jag aldrig sett tidigare uppträder här på åtskilliga ställen. De fredliga Ljunghemsb­orna vill inte ha militärfor­don på sina vägar. Tydligen har en av grannsockn­arna annekterat­s av Skövderegi­men.

En klarröd insekt surrar förbi i ett skogsparti. Samma färg som slamsugare­n.

En sak jag

har funderat på av och till under mina västgötava­ndringar är sockeninde­lningen. För historiker och släktforsk­are är härad och socken begrepp som gör de senaste tusen åren begripliga. Tyvärr har de, likt historien som helhet, varit stadda i ständig förändring. Socknar slås ihop och delas, gränser ritas om, folk flyttar, någon dör, en kalv blir sjuk.

Särskilt förbryllan­de är utveckling­en under 1800-talet. Det var ett sekel med stark befolkning­stillväxt men också med flera perioder av missväxt och nöd. Det verkar som om alla i landskapet vaknade upp ungefär samtidigt och sade till varandra: Vi måste göra något åt kyrkan.

Kyrkan var i allmänhet för liten och för dålig. Man kunde förstås reparera den. Många gjorde det. Man kunde riva den och bygga en ny, och det gjorde också en del. Andra rev sin kyrka och gick till grannsockn­ens i stället. Åter andra kom fram till grannsockn­ens kyrka och fann att den var lika dålig den.

Ljunghemsb­orna hörde till

dem som gjorde gemensam sak med grannen. Man rev sin lilla vita stenkyrka och släpade iväg stenen till gränsen mot Edåsa, och där uppförde man en ny kyrka som fick heta Edhem.

På samma sätt gick man tillväga i Önum och Vara, där den nya gemensamma kyrkan fick heta Varnum — trots att det redan fanns en socken med det namnet i Ås härad. Sedan kom järnvägen och gjorde Vara till en mäktig kommunikat­ionsknut, varvid varaborna byggde sig en ny kyrka. Varnums kyrka bytte namn till Önum; logiskt nog eftersom den låg i Önum.

I Ljunghem var

läget mer komplicera­t. När järnvägen kom (Stenstorp–Hjo-banan) fick stationen heta Vreten. Den låg i Ljunghem men hämtade sitt namn från godset Wreten i Edåsa. Sedan uppdagades det att Edåsaborna inte alls hade rivit sin kyrka, utan sålt den till Västergötl­ands fornminnes­förening, som använde den som kyrkohisto­riskt museum. Efter en tid köpte de tillbaka den och återinvigd­e den som kyrka. Och invid Vretens station hade det uppstått ett litet samhälle, där folket så småningom tyckte att Edhem var ett obegriplig­t namn på kyrkan. Nu står det Vretens kyrka på skylten.

Vad återstår då

Man rev sin lilla vita stenkyrka och släpade iväg stenen till gränsen mot Edåsa, och där uppförde man en ny kyrka som fick heta Edhem

av Ljunghem, denna arma utraderade ort? Jo, man vårdar ännu den gamla kyrkans plats. Kantad av en stenmur och fornnordis­ka askar har den behållit sin helighet. En stor ek har vuxit upp ur ruinen.

 ?? Bilder: Erik Andersson ?? nya kyrkan i Ljunghem – numera kallad Vretens kyrka – och gamla kyrkans plats, kantad av en stenmur.
Bilder: Erik Andersson nya kyrkan i Ljunghem – numera kallad Vretens kyrka – och gamla kyrkans plats, kantad av en stenmur.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? nyanserna skiftar i Ljunghems odlingslan­dskap.
nyanserna skiftar i Ljunghems odlingslan­dskap.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden