”Det är helt otänkbart i fotbollsvärlden”
65 procent av Simon Gustafson är fotbollsspelare. Resten? Människa. Men också tänkare, keyboardspelare och snart student – i kriminologi.
Det är lugnt och stilla runt FC Utrechts hemmaarena Stadion Galgenwaard. Förutom på ett ställe. Där, i ett utrymme mellan parkeringsplatser och häckar, arbetas det för fullt. Tifomaterial ligger utlagt på marken. Fyra personer står hukade intill.
Tävlingssäsongen närmar sig, förberedelser krävs. Först till Europa Leaguekvalet mot Zrinjski Mostar, sedan till ligapremiären mot Den Haag.
När Simon Gustafson kommer på tal nickar de glatt. Han är omtyckt här. Även nyförvärvet Adrián Dalmau från Heracles bär med sig stora förväntningar in till den kommande säsongen.
– Han är väl fostrad i Real Madrid? De fyra killarna tittar på varandra. – Han gjorde i alla fall 19 mål förra säsongen, tredje mest i ligan. Supportrarna lyser av hopp.
– Vi vinner cupen i år.
– Och i ligan har vi goda möjligheter att komma trea.
Det hade i så fall varit Utrechts bästa tabellplacering sedan början av 80-talet.
Simon Gustafson hade
kunnat välja att bo vid arenan, i det höga lägenhetskomplex som klubben har tillgång till. Han gjorde inte det. I stället krävs det en kvarts bilresa ut från centrum för att nå den del av Utrecht som han kallar sitt hem.
Det är som en liten sagoby. Små kullerstensgator, vita hus och nätta broar över ringlande kanaler. Allt är helt och rent, tyst och stilla.
Den här dagen är det så varmt att folk har kastat kläderna och slängt sig i vattnet.
Simon Gustafson ler.
– Jag har faktiskt varit i en gång. Då var det outhärdligt varmt!
24-åringen har bott
här ända sedan han skrev på för Utrecht i mitten av maj förra året. Han lämnade rivalen Feyenoord då.
Målet var att få en nystart, en stabilisering av utlandskarriären. Den hade dalat för mycket. Efter en succéstart med tio poäng på nio matcher blev Gustafson petad, utlånad – och slutligen såld från Feyenoord.
– Jag hade en period i början där det gick väldigt bra. Sedan förlorade vi en massa matcher och ändrade helt sätt att spela. Vissa spelare skulle bara ut, andra in. Det var några gånger när jag inte ens var med i truppen. Det är klart att det inte var kul där och då, men det var ju lärorikt. Gustafson pausar för ett ögonblick. – Sedan blev jag utlånad till Roda. Det var såklart inte det jag hade hoppats på när jag kom till Feyenoord, att jag skulle bli utlånad under det tredje året. Men det blev också bra för mig. Hela klubben var i dålig form. Det hade hänt en massa saker, de hade dåligt med pengar, en dålig organisation – dåligt med allt. När allt inte är perfekt får man arbeta för att det ska bli så bra som möjligt. Och jag tror att jag har blivit bättre av resan jag har haft än om det bara hade gått spikrakt uppåt.
Siffrorna bevisar det. Under den första säsongen i Utrecht noterades Simon Gustafsson för elva mål och tio assist. Det säger långtifrån allt, men ändå en del om
hur prestationerna såg ut. Och om hur nystarten och stabiliseringen har varit.
– Jag vet inte om poäng är det primära, jag gjorde ganska många straffmål. Och så spelade jag defensiv mittfältare hela förra året. Min primära uppgift är inte att göra poäng.
– Men vi har ett bra lag, tycker jag. Och jag fick ett stort förtroende.
Varför har det klickat så bra i Utrecht?
– Det är helheten. Jag har hittat ett ställe där jag mår bra och trivs socialt. Jag, Emil (Bergström) och danskarna (David Jensen och Simon Makienok) har det jävligt gött i vår lilla umgängeskrets. Det är som att bo i Sverige igen, man har sina kompisar där. Så har jag inte haft det under de senaste åren. Då har det bara varit jag i utlandet och inget mer liksom. Man märker hur mycket man saknar det, bara att kunna gå över på en grill med sina kompisar.
Gustafson fortsätter.
– Sedan tycker jag att staden är fin och klubben har verkligen en ambition att slå sig in i toppen. Det är klart att den är mindre än Ajax, PSV och Feyenoord, men ambitionen finns där. Det är många pusselbitar som är på plats!
Som allra bäst var Simon Gustafson under slutet av förra säsongen, när laget säkrade en plats till Europa League-kvalet.
Det blev fyra poäng i dubbelmötet med Heracles. Därefter ett mål och en assist i den helt avgörande matchen mot Vitesse. Efter den insatsen gick tränaren Dick Advocaat ut och tokhyllade svensken. – Vår vän Gustafson ... Advocaat inledde så.
– Vår vän Gustafson har exceptionella kvaliteter. Jag har sagt det hela säsongen, men det är många som inte ser det. Jag säger ofta att han hör hemma i det svenska landslaget, att han kan spela på en högre nivå.
Det finns de
som håller med. Dock inte förbundskapten Janne Andersson. Senast Simon Gustafson kallades in till en landslagssamling var i januari 2015, Erik Hamrén ledde Blågult då.
– Vi hade många diskussioner om det där, jag och Advocaat. Han tyckte att det var konstigt och så undrade han om det inte var viktigt för mig att vara med i landslaget. Då sa jag, det jag svarar varje gång någon frågar mig om landslaget: ”Om de vill ta med mig i landslaget så får de ta med mig i landslaget”. Jag kan inte gå runt och tänka på det hela tiden.
– Det ska vara det största som finns att spela för landslaget, men jag vet inte om jag håller med om det. Det är klart att det är jättekul och en ära att få representera sitt land, men det är också en tränare som är där och väljer vilka som ska var med. Jag kan inte stå och falla med vad han tycker om en.
Hur svarade Advocaat på det resonemanget?
– Han sa att han skulle ringa Andersson!
Gustafson ler.
– Det är kul att han tycker det, men återigen: Tränaren väljer vilka som ska vara med. Väljer han mig: Jättebra! Gör han inte det: Synd för honom. Sedan måste man också nämna att det är gött att kunna åka hem till Sverige i två, tre dagar under landslagsuppehållen och få se familj och vänner. Jag vet inte vad som är bäst, att få vara med och spela i landslaget eller att få hälsa på sin familj några gånger om året?
Du väger de alternativen emot varandra?
– Är det så konstigt?
Nej, men kanske ovanligt?
– Det är en sådan grej ... det är helt otänkbart i fotbollsvärlden! Det är ingen annan som säger det. Men jag tycker inte att det är en konstig fråga.
De fina prestationerna
har gett eko. Kanske också Dick Advocaats ord?
Under sommaren har Simon Gustafson ryktats bort från Utrecht. Större klubbar sägs ha visat intresse.
– Jag har fått många frågor, framförallt från media: ”Du hade en så himla bra säsong, vart ska du gå?”. Jag vet inte ... Det har inte varit i mitt huvud att jag ska gå någonstans. Dels för att jag har flyttat
Jag hade en period i början där det gick väldigt bra. Sedan förlorade vi en massa matcher och ändrade helt sätt att spela. Vissa spelare skulle bara ut, andra in. Det var några gånger när jag inte ens var med i truppen. Det är klart att det inte var kul där och då, men det var ju lärorikt. simon gustafson
på mig rätt mycket, dels för att jag trivs riktigt bra här.
Har det funnits anbud?
– Det har funnits många intressenter.
Men inget du har känt för?
– Jag har liksom varit inställd på att jag ska stanna kvar. Jag har ingen stress. Ska man uppgradera sin fotboll, vad blir det positiva och negativa med det? Det positiva blir att du får mer pengar och att det är en högre nivå. De andra sakerna är väldigt oklara. Hur kommer det vara socialt? Kommer jag trivas lika bra? Kommer jag hitta lika goa gubbar som jag har hittat här? I en helhetsbild känns det inte som att det är riktigt läge nu.
Gustafson återvänder till
Emil Bergström och danskarna. Och nämner även lagets nye tränare, John van den Brom. Han som har kommit in och ersatt Dick Advocaat.
– Alla de positiva sakerna finns kvar. Förhoppningsvis kan det adderas med den nye tränaren och idéerna han har. Han vill spela och vi har en trupp för det också. Där tror jag att jag kan prestera som bäst.
Tror du att ni kan utmana i år?
– Om man kollar på våra resultat från förra året så hade vi svårt mot Ajax, men vi spelade 2–2 hemma mot PSV och 3–2 mot Feyenoord. Lag mot lag tror jag att vi kan rå på dem. Sedan handlar det om att prestera hela tiden över en säsong. Men jag tror att vi har ett riktigt bra lag den här säsongen.
Han och fansen verkar hysa en liknande framtidstro.
Nog om fotboll.
Simon Gustafson är mycket mer än så – eller?
– De flesta är nog över 90 procent fotbollsspelare. Jag ligger kanske på 65.
– Alltså, jag älskar ju fotboll. Men det finns andra intressen. Jag jobbar mycket med att hitta hobbyer. Jag kan inte känna att det är nog med att jag är och tränar, att hela min dag är när jag är fotbollsspelare. Utan det är också viktigt vad jag gör när jag kommer hem. Jag har alltid ett sug efter att göra saker, få nya perspektiv, bli inspirerad – bara fördriva tiden på bästa möjliga sätt. Då blir det att man gör många olika saker. Vissa fastnar man för en stund, andra permanent. Jag har ändå prövat en del grejer.
Till exempel hade han och tvillingbrodern Samuel (fotbollsproffs i italienska Torino) en schack-period. Det var all-in i tre, fyra månader. Samma sak var det med trav.
– Det började med Martin Ericson i Häcken tror jag. Han älskar trav! Så, vi började spela på bortaresor och sådär. Till slut gick vi ihop ett gäng och köpte en häst, några Elfsborgare var med där också tror jag. Det gick la sådär för den, det är ingen jättehistoria i sig ... Sedan var jag sugen på att ha en egen häst. Det var väl inte heller någon ekonomisk guldgruva, men det är en speciell känsla när ens häst ska ut och springa ett lopp. Man blir så taggad!
Har du sålt den nu?
– Ja, det var väl för två år sedan kanske. Den vann ett 100 000-kronorslopp direkt efter ... Nu har jag inte spelat trav på hur länge som helst.
Schack, trav ... vad mer?
– Böcker är en permanent grej. Filmer, tv-serier och ”poddar” också. Gustafson fortsätter.
– För ett tag sedan köpte jag en keyboard. Jag har aldrig haft lätt för att spela gitarr eller varit fingerfärdig, men jag ville kolla hur bra jag kan bli på piano. Jag spelade typ åtta timmar per dag under en och en halv vecka. Jag kunde få det att låta i alla fall! Sedan kände jag inte för det och spelade inte på hur länge som helst – innan jag kom in i en ny period. ”Jag måste pröva lite, se om det sitter i”.
Mer?
– Sedan tänker jag ganska mycket. Alldeles för mycket för mitt eget bästa!
Vad tänker du på?
– Allt möjligt. Det är sådan jag är som person och det är väl ganska genomgående för mig i allt möjligt. Om du skulle ta fram ett spel nu ... Vi körde ett häromdagen med tändstickor. Du lägger ut sju i en rad, fem i en, tre i en – och så en ensam i den översta raden. Sedan spelar du en-mot-en. Allt går ut på att du inte ska ta den sista tändstickan. Du får ta hur många du vill från en rad – men bara från en rad. Och så spelar man. Då tänker jag ju på det! Hur ska jag vinna? Det hänger kvar. Vad är trixet? Det är så jag fungerar. Det kanske är en underliggande rastlöshet, att jag måste sysselsätta mig.
Vad blir nästa grej som du kommer hoppa på?
– Jag ska faktiskt börja plugga kriminologi till hösten. En 30-poängskurs på distans. Jag är förväntansfull.
Varför kriminologi?
– Jag tycker brott är intressant. Det är brett, allt finns där.
– Sedan förskönar jag nog det jävligt mycket ändå! Sitta och dricka kaffe samtidigt som man löser brott.
Simon Gustafson skrattar.
Men det hade kanske kunnat vara en karriärväg om du inte hade blivit fotbollsproffs?
– Ja, det tror jag.
Inspektör Gustafson.
– Mm, det hade kunnat gå.
Jag har liksom varit inställd på att jag ska stanna kvar. Jag har ingen stress. Ska man uppgradera sin fotboll, vad blir det positiva och negativa med det?