”När Amason skjuter bredvid målet är de intetsägande och blanka”
Rock Amason Galaxy 1 (Amasonason/Kobalt)
Amason verkar vara ett skönt gäng. Jag tycker verkligen det. Det är svårt att inte bli lite avundsjuk och imponeras av ett band som tycks ta karriären, ja hela livet, liksom i steget.
Visst är Amason viktigt, men så är också deras andra projekt (Dungen, Miike Snow, Little Marjorette, alla egna solojobb samt de fem bandmedlemmarnas elva barn). Allt ska hinnas med. Alla ska få sitt. Man förstår att deras Amasontid tillsammans är begränsad, att de måste varva sina möjligheter och måsten.
Därför har de
också valt att dela upp sitt nya album, uppföljaren till hyllade och Grammisbelönade debutplattan ”Sky city”, i två delar. Den första, ”Galaxy I”, kommer nu och ”Galaxy II” släpps våren 2020. Om det sedan är ett välbetänkt beslut kan jag inte bedöma, men det är nog vettigt att redan nu flagga för en fortsättning då ”Galaxy I” upplevs mer som en matig ep än ett riktigt album.
Av de här åtta låtarna är det egentligen bara fem som känns relevanta och värda att riktigt ta på allvar. Den instrumentala avslutningen ”Taxi” är fin och lite skönt köksjazzig men intrycket blir ändå att de inte hunnit lägga på någon sång, att något saknas.
Och de båda sångerna som Gustav Ejstes sjunger, ”Samlaren” och ”Tre karameller”, de fungerar inte alls. Texterna är töntiga, låtarna tunna och Ejstes själv är en väldigt begränsad sångare.
Nej, den här plattan kretsar helt och hållet kring de låtar där Amanda Bergman sjunger. Och precis som på Way Out West senast visar 31-åringen från Gagnef, bandets verkliga frontfigur, att hon har en av landets absolut skönaste röster.
Första singeln ”You
don’t have to call me” har en mörk och murrig syntslinga som griper tag direkt. Med säregna djungelrytmer, ett stillsamt piano och Amanda Bergmans beslöjade, själfulla röst lyftes den helt rättvist fram av amerikanska musiksajten Under the radar som en av april månads bästa låtar.
Minst lika stark och säregen är den stillsamt växande öppningslåten ”Marry me just for fun” och senaste singeln ”Benny” med sitt försiktiga, förföriska diskobeat. Innan den instrumentala ”Taxi” avslutar skivan lyckas Amason också förträffligt med sin tidlösa, närmast Burt Bacharach-ljudande ”It’s getting harder” med charmig syntslinga och läckert blås.
Slutintrycket är alltså väldigt spretigt. När Amason skjuter bredvid målet är de fullständigt intetsägande och blanka, vilket sker onödigt ofta, men när de väl träffar är de å andra sidan alldeles, alldeles underbara.
” Den här plattan kretsar helt och hållet kring de låtar där Amanda Bergman sjunger