Klippdockor i en platt historia
Människor från förr, alltså från bland annat vikingatiden och 1800-talet, börjar plötsligt pluppa upp i Oslo-fjorden. Polisen Lars är först på plats och sedan snurrar den här berättelsen igång. Den drivs framåt av gnisslet, milt uttryckt, som uppstår när de nyanlända ska integreras i det moderna samhället.
Efter några år av alltfler tidsresenärer har stadsbilden i Oslo förändrats radikalt men de nyanlända har också börjat etablera sig i sin nya tid. Lars Haaland får en ny kollega, Alfhildr, den första vikingakvinna som tagit examen vid polishögskolan. Tillsammans ska de lösa ett mord på en kvinna från stenåldern som hittas uppspolad på en strand. Av alla filmer om en polisrookie som totas ihop med en tveksam, mer erfaren kollega måste detta vara den mest udda.
För att krångla till det ytterligare har Lars fru lämnat honom för en man från 1800-talet, vips har vi en sidoberättelse om en bonusfamilj där konflikter om barnuppfostran och russebussar blir lite extra snåriga. Alfhildr? Ja, hon är ambitiös men jagas samtidigt av sitt våldsamma förflutna på slagfältet.
Jag betar av avsnitt efter avsnitt och det tar tid innan jag kan bestämma mig för om detta är en briljant idé eller bara fånigt. Till sist landar jag i att det nog är en ganska kul story, men också helt hopplöst att förvandla till ett angeläget tv-drama. Det har sina, oftast billiga och småfnissiga, poänger men manuset borde ärligt talat ha stannat vid ett ratat synopsis.
Visst, allt berättande bygger på att mottagaren köper grundförutsättningarna och det finns onekligen knäppare storys än den här, från gamla Testamentet till Harry Potter. Jag har inga problem med att man kan resa i tiden. Kör bara, plattan i mattan.
Fast då vill jag också bli underhållen och helst också, berörd. Beforeigners är snyggt, smart och konsekvent genomförd och vissa sekvenser är på riktigt bra.
Men jag inser efter ett tag att jag egentligen inte känner någonting för Lars, Alfhildr eller någon av de andra i serien. De är som klippdockor, snabbt tillskurna för att passa in i en alldeles för platt historia.