Goda intentioner har öppnat för kultur i nationens tjänst
Hynek Pallas: Om Sölvesborg är ett skyltfönster mot Sveriges regeringspolitik efter 2022 är kulturmarken redan välplöjd för politisk styrning.
Platsen är Banská Bystrica, en liten ort i dagens Slovakien. Året 1959. Stadens filmfestival är i full gång när tre filmer dras tillbaka. Det tjeckoslovakiska kommunistpartiets konstnärsnämnd – talande nog med namnet ”ideologiska kulturrådet” – har stämplat dem som ”borgerliga”. Filmerna innehåller nämligen subjektiva återblickar vilket anses introvert. Privatfokuserad estetik hör inte den socialistiska realismen till. Huvudpersonen i en annan film är läkare, i en tid då huvudpersonen ska vara jordbrukskollektivet.
Regissörernas karriärer är över och kommer aldrig att återhämta sig.
Det låter som ett bistert skämt i dagens öron. Men att kontrollera kulturen i ideologins och nationens tjänst var centralt för 1900-talets diktaturer. Mest känt är förstås det nazistiska begreppet ”Entartete Kunst”. Degenererad konst – modernism eller avantgarde. Den som är bekant med dagens islamistiska diktaturer eller den kinesiska besattheten vid ”mjuk makt” vet att detta fortfarande är en global företeelse.
Och sedan det brunblå samstyret i Sölvesborg – SD, M, KD och lokalpartiet SoL – häromdagen presenterade sin handlingsplan för kommunen är det även en svensk sådan.
Punkt 200 av 220 i planen lyder: ”När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst”.
Även om despoterna har gått längre i sina etiketter än ”utmanande” är det samma andas barn. Det som inte är förankrat i nationen och ideologin är förolämpande, sårande och mot folket.
Att Sverigedemokraterna sätter kulturen i fokus har länge förblivit en fotnot i debatten. I budgeten för 2018 skrev SD: ”För oss spelar kulturen en central roll för sammanhållning och hållbar utveckling för nationen”. Som ledarskribenten Jonna Sima konstaterade nämndes ordet ”kultur” 157 gånger i budgeten och ”invandring” 30 gånger (Arbetet 22/11/17).
Vad som är särskilt oroväckande i Sverige – där Sölvesborg kan bli ett skyltfönster mot regeringspolitiken efter 2022 – är att kulturmarken är välplöjd för politisk styrning. Och det beror inte på fascistiska stöveltramp eller förskjutningen i Moderaterna och Kristdemokraterna. Utan på den kombination av New public management och de goda intentionernas inskränkningar som har blivit vanlig. Svenska filminstitutet lanserar Green card-kurser och Teaterförbundet mångfaldscheckar. I sociala medier, hand i hand med gamla medier, pågår drev för att få bort ”fel” upphovspersoner. Kulturaktörer som Folkets hus i Göteborg drar gränsen för humor och vem som får uttrycka den. Syftet påstås vara att rädda demokratin. Resultatet är moraliserande pekpinnar och självcensur.
I ett land där kulturen redan måste rättfärdiga sin existens som politiskt redskap kommer brunhögern ha lätt att motivera sina ideologiska kulturråd. Och fler kulturutövare än du tror kommer villigt att spänna duken för sköna Blekingemotiv.