Ingrid Carlberg fyller luckorna i Alfred Nobels liv
I Ingrid Carlbergs biografi har den tidigare bilden av Alfred Nobel fått nya, skarpare konturer och de vita fläckarna i hans liv har fyllts med färg och innehåll. Men ibland med alltför många detaljer om man inte har just sprängämnen som specialintresse,
Ingrid Carlberg Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. Norstedts
Det har gått 28 år sen jag senast läste och recenserade en biografi om Alfred Nobel. Den var intressant och väl underbyggd om än lite torr. Dess författare, Kenne Fant, var mest känd som skådespelare men publicerade också ytterligare drygt ett dussin böcker, bland annat en biografi om Raoul Wallenberg.
Ingrid Carlberg tilldelades 2012 Augustpriset för ”Det står ett rum här och väntar på dig …” – en biografi om just Raoul Wallenberg. Nu har hon, precis som Fant, även skrivit en bok om Alfred Nobel. Fast av en helt annan kaliber.
Hon har hittat mängder av tidigare okänt material i diverse arkiv, inte bara i Sverige utan också i andra länder där han verkade. Den tidigare starkt retuscherade bilden av honom har fått nya, skarpare konturer och de vita fläckarna i hans liv har fyllts med färg och innehåll. Stundtals också kanske med alltför många detaljer som kan bli tröttande om man inte har just sprängämnen som specialintresse.
Nobel föddes i Stockholm 1833 och växte upp under fattiga förhållanden efter att fadern Immanuel gått i konkurs. Immanuel sökte sig till Sankt Petersburg och började experimentera med sprängämnen, konstruerade en sjömina som väckte tsarens intresse och blev så framgångsrik att han kunde ta dit sin familj. Alfred var då nio år och skulle komma att leva i Sankt Petersburg i mer än 20 år, uppleva företaget Nobel & Söners uppgång och fall (under en period hade de mer än tusen anställda) innan han återvände till Sverige.
Där fortsatte han experimentera med nitroglycerin. Han skapade en ny ”ofarlig” sprängolja som i september 1864 orsakade en katastrof. Ämnet exploderade och sex människor dog, däribland Alfreds 20-årige lillebror Emil. Så småningom lyckades Alfred ”tämja” nitroglycerinet och uppfann dynamiten.
Därmed blev han rik. Han bodde ett antal år i Hamburg innan han köpte ett hus i Paris där han levde i 20 år. Mot slutet av sitt liv delade den kosmopolitiske polyglotten sin tillvaro mellan San Remo i Italien och Bofors i Värmland. Hans liv förpestades ofta av patentstrider, affärsbråk och gräl med bröder.
Ingrid Carlberg – som i sin bok inte bara tecknar en bild av Alfred Nobel utan också av den tid, präglad av vetenskaplig framtidsyra, som han levde i – beskriver förstås det liv han levde men också det han ville leva. Han längtade efter en intellektuell hustru att dela sina tankar med, skrev skönlitteratur och drömde om att bli författare.
” Den tidigare starkt retuscherade bilden av honom har fått nya, skarpare konturer och de vita fläckarna i hans liv har fyllts med färg och innehåll.
Den bittra striden om hans testamente står i centrum, släktingarnas ilska över att lejonparten av den enorma förmögenheten låstes i en fond, vars ränta skulle delas ut som årliga pris till ”dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”.
Med tanke på all kritik som riktats mot Svenska Akademien under de senaste åren, är det intressant att läsa om hånet Akademien utsattes för i slutet av 1800-talet när det stod klart att de fått i uppdrag att dela ut priset i litteratur. I tidningarna kritiserades de adertons dammiga litteratursyn.
Å andra kunde Akademien förstås inte göra Sverige till åtlöje eftersom det var så självklart att Lev Tolstoj skulle få priset. Men han var inte ens nominerad. I stället gick det till den åldrade poeten Sully Prudhomme som ingen hört talas om och som ingen minns i dag. Till prisceremonin dök han inte upp emedan han ”låg sjuk i nervsmärtor i en fransk landsortsstad”.
Låt oss hoppas att Svenska Akademien har större lycka med nobelpristagarna i år.