Anneli Jordahl bäst när hon berör klassfrågan
essä Anneli Jordahl Orm med två huvuden Norstedts
W H Auden, som jag ständigt återkommer till, skriver att orsaken till att det finns färre goda kritiker än lyriker och prosaister är den mänskliga fåfängan. Där författaren bara behöver lära sig ödmjukhet inför livet, måste kritikern uppbåda en ödmjukhet inför författarna. Att skriva kritik är att underkasta sig någon annans syn på världen, och att i alla fall försöka läsa medhårs även om boken visar sig misslyckad.
Titeln på Anneli Jordahls essä ”Orm med två huvuden” syftar på hennes dubbla roll som författare och kritiker och bilden frammanar väl knappast en känsla av tvåfaldig ödmjukhet. Mycket riktigt yttrar sig kluvenheten för Jordahl mer som ett självförgörande ”varken eller” än ett bekvämt ”både och”: en återkommande önskan om att inte skriva kritik, och om att inte skriva skönlitterärt.
Skrivandet är en plåga. Resonemangen är välbekanta, jag har själv hört mig upprepa dem. Varför då skriva alls?
I en text i Expressen (7/10) föreslår Victor Malm att det mest sanna och minst banala svaret på den frågan är fåfänga. ”Orm med två huvuden” föregriper invändningen. Jordahl ondgör sig över den geschäft som på senare decennier har uppstått kring författaren som medial figur och över det snäva tänkande som råder i Stockholm. Flytten därifrån kallar hon för en befrielse. Det är en beskrivning som är lätt att instämma i, inte minst så här strax efter Bokmässan.
Så har också Jordahl i hög grad en egen röst, både som författare och kritiker. Hon noterar att andra brukar hävda att hennes romaner handlar om klass. Själv anser hon att deras tema är ensamhet.
”Orm med två huvuden” handlar om båda, men det är de gånger den berör klassfrågan som det blir intressant. Jordahl beskriver sin egen väg till läsandet och skrivandet, och finner att dessa numera är stängda. Biblioteket i byn hon växte upp i har slagit igen och klassblandade skolor har bytts ut mot ett alltmer segregerat samhälle.
Men med sociologin som förklaringsmodell kommer man bara till en viss gräns. Där utgångspunkten för essän är en långvarig skrivkramp blir dess bot obegripligt. Plötsligt skriver Jordahl en novell, sedan flera. Det liknar närmast magi och är väl som sig bör.
Samtidigt tänker jag att det magiska elementet talar emot den här typen av böcker där författare i detalj skriver om sitt skrivande. Måste allt förklaras? Kan vi inte få behålla en sista rest av dunkel och obegriplighet? Jo, litteraturen bör vara området för just detta, för det oförklarliga.
Jag kommer att tänka på vad Jorge Luis Borges skriver om poeterna Walt Withman och Paul Valéry: ”bådas verk är mindre värt som dikt än som tecken på en exemplarisk diktare, skapad av detta verk.”
Kommentaren skall läsas uppskattande. Kanske är det inte det framträdande självet som är problemet i den omfattande självmytologisering som verkar höra samman med författandet i dag, utan avsaknaden av myt?
Det är förstås en mycket omodern tanke och lika omodern verkar Anna Achmatovas högstämda dikt ”Musan” från 1924. Ändå är den något av det vackrare som skrivits om att skriva:
När jag om natten väntar hennes ankomst, då verkar livet hänga på en tråd. Vad är ära, vad är ungdom, vad är frihet,
inför den kära gästen med sin herdepipa.
Nu är hon här. Hon lyfter slöjan och betraktar mig noga.
Jag frågar: Dikterade du Helvetet för Dante?
Hon svarar: Det gjorde jag.
” Hon noterar att andra brukar hävda att hennes romaner handlar om klass. Själv anser hon att deras tema är ensamhet.
Mer än så behöver vi kanske inte veta om den enskilda författarens process. För den som inte håller med mig om det är ”Orm med två huvuden” en snabbläst och sympatisk bok.