Birger Simonsson – stundtals utsökt, alltid lagom
Utställning Birger Simonsson Konsthallen Bohusläns museum T o m 12 jan 2020 De flesta yrkesgrupper har någon gång kringgärdats av arketypiska föreställningar. Konstnärer är tacksamma karaktärer. Enligt myten ska de befinna sig i Paris, pimpla rödvin och umgås med lössläppta damer. I detta avseende är det nästan alltid frågan om typiska kulturmän.
Men bakom klichén döljer sig reella livsöden, för det fanns en tid när parisiska besök omdanade konstklimatet i Sverige. Långt före den digitala revolutionen och billiga flygresor var utlandsvistelser avgörande för nya konstnärliga uttryck.
En konstnär som befann sig i händelsernas centrum under förra seklets början var Birger Simonsson (1883-1938). Han föddes i Uddevalla och i tjugoårsåldern sökte han sig till en målarskola i Köpenhamn. Det ena ledde till det andra och efter några år vid Konstnärsförbundets tredje skola i Stockholm, flyttade Simonsson till Paris.
Han hade blivit antagen vid Matisses akademi. På så vis blev han, tillsammans med bland andra Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén, viktiga för spridningen av modernismen i Sverige.
Nu visas en utställning med hans oljemålningar på Konsthallen i Bohusläns museum. Vi får följa hans kast mellan olika stilar, från de tidiga ungdomsåren fram till hans plötsliga död i leukemi på 30-talet. I utställningstexten beskrivs Simonsson som en polemiker – han rebellerade mot de nationalistiska vindarna och anslöt sig till en internationell stil. I samma text tillskrivs han även det passande epitetet ”lagom radikal”.
I dag sammanknippas han mest med sina prunkande skildringar av landskapen på Koön (Marstrand) vilket jag finner lite märkligt med tanke på att det främst är hans porträtt, i synnerhet de av sönerna Helge och Erik, som har en särpräglad ton och fascinerar mig.
Denna utställning utmärks av två linjer: den ena betonar Simonssons offentliga liv och hans nyckelposition i främjandet av den svenska modernismen och så småningom Göteborgskolorismen, den andra ger inblick i hur en bohemisk familjs liv kunde se ut för cirka hundra år sedan.
Mönsterkonstruktören Ingrid Simonsson, konstnärens fru, syns inte bara som ett skönt motiv i sin makes konst utan medverkar även med textilier. Hon ges en röst.
Man har således återskapat en ramberättelse kring personen Birger Simonsson och inte fastnat vid hans mest reproducerade målningar eller hans vänskap med flera högdjur. Detta bidrar till en lågmäld och sympatisk presentation som, i likhet med konstnärens arbete, stundtals är utsökt men alltid lagom.