Publiken är med Claes Eriksson i varje steg
Scen Claes Eriksson Vardagsmat Lorensbergsteatern, måndag Bäst: Det kluriga ordsmidet. Sämst: De trötta ämnesvalen. Publik: Fullsatt. ***
Claes Eriksson ägnar en stor del av sin vardag på teatern åt att vrida och vända på ord. Rim, alliterationer, dubbelbetydelser och upprepningar smattrar som ett höstregn. Insprängda skämt får den premiärvänliga publiken att vika sig av skratt.
Det är en kväll när en hel del sketcher och skämt återanvänds, så den med vana av Galenskaparna eller Claes Erikssons tidigare föreställningar lär känna igen sig. Den som inte är bekant med vilken typ av ordsmideri han stundtals ägnar sig åt kan kanske tänka på Tage Danielssons omåttligt populära resonemang om sannolikhet.
Med ett litet lurigt leende, en kortare bugning och ett finger i pannan avslutar Claes Eriksson sina rabblande sekvenser till stort jubel från publiken – troligen lika mycket åt förmågan att memorera manus som leverans och innehåll.
Vissa sketcher framförs med särskild förträfflighet. Som extranumret ”Bara B’n” där varje ord börjar på just B eller i klassikern ”Fagott” då Claes Eriksson, som nyhetsankare byter ut ord till likaklingande och på så vis bygger underfundiga nonsensmeningar.
Den tekniska verkshöjden lyfter verkligen föreställningen och Claes charm tar det ytterligare en bit. Dessvärre är det inte riktigt hans kväll. Tre, fyra, fem gånger kommer han av sig och får börja om. Den annars så stabile scenräven söker ord och ber om ursäkt. Publiken får tålmodigt vänta.
Och han har verkligen publiken med sig. De fristående skämten river ner oerhörda skrattsalvor, egentligen helt oberoende av kvalitet. Det är förstås mycket ordvitsar, kluriga historier och fräckisar.
” De fristående skämten river ner oerhörda skrattsalvor, egentligen helt oberoende av kvalitet.
Tänk ungefär den typen av skämt som en fryntlig farbror drar innan släkten skrålar och skålar till ”Knô daj in” eller sådant som skulle få en stockholmare att på det vidrigaste av vis utbrista ”é du från Götlaborg eller?”.
Publiken räds inte ens de mest krystade ordvitsarna. Det är som att Claes Eriksson har lyckats sluta ett förbund med hela Lorensbergsteatern om skrattvilja och öppet sinne. Enda gången då han faktiskt tycks tappa publikens goda intresse är under musiknumren.
Föreställningen inleds med den punkiga ”Det görs alldeles för mycket musik” som för kvällen fungerar som en självuppfyllande profetia. Trots goda insatser av Den ofattbara orkestern och habila arrangemang av kapellmästare Anders Ekdahl är det sällan bättre än okej. Endast den avslutande ”Under en filt i Madrid” griper egentligen tag.
Men om musiken är att betrakta som acceptabel är de samtidsämnen som Claes Eriksson väljer att ta upp riktigt usla, eller åtminstone trötta.
Trump, Putin, köphets, faktaresistens, twitter, miljön. Under ”Nya elektricitetsvisan” åker han rent av in på en elsparkcykel. Det är idéer som var sömniga redan på ritbordet och inte ens Claes Eriksson avväpnande charm lyckas dölja faktumet att Trump-anekdoter nu är så överanvända att de borde förbjudas i åratal.
Så kommer ytterligare en klurig liten ordstapling och det mesta är förlåtet – även om jag måste erkänna att den dubbla stående ovationen kändes väl i överkant.