Debatten om förorterna måste bli mindre ängslig
I dag släpps boken ”Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage” som syftar till att ge förortsborna en röst i den polariserade debatten om utanförskap.
Göteborgs förorter har länge varit föremål för diskussion. Politiker har åsikter om hur dess problem ska lösas och hanteras, men de tar sällan hänsyn till den komplexitet som råder i dessa områden. Det är hög tid att vi börjar inkludera förorterna som en positiv del av Sverige, skriver Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap.
Hur funkar det i förorterna, egentligen? Jag påstår att få har en välgrundad uppfattning om platserna där det etniskt diversifierade Sverige är som tydligast eller i varje fall mest omdebatterad. Boken Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage, som presenteras i dag, är skriven för att ge dem som vill veta mer en bättre bild av läget på marken och hur de boende tycker och tänker om sitt område och samhället i stort. Den baseras på ett stort antal intervjuer med personer som bor i Hjällbo och Östra Bergsjön, och på samtal med personer i kommunen, föreningslivet, fastighetsbolagen och polisen.
Till en början behöver vi förstå hur annorlunda förorterna är från resten av landet.
”Jag bor inte i Sverige, jag bor i Bergsjön”, sa en äldre svensk man som bott där sedan husen byggdes för femtio år sedan.
”Det här är inte Sverige”, sa en ung språkbegåvad nyanländ syrier när han satt med de andra i familjen i soffan ungefär 300 meter därifrån.
Skiljer sig från resten av landet
Jag vet förstås att Ludvika är annorlunda än Lidingö, men förorterna är ännu mer olika. Ta en sak som svenska språkets utbredning. Enligt vad jag räknar fram utifrån våra intervjuer talar mellan 20 och 25 procent av de boende i Bergsjön och Hjällbo som bäst bristfällig svenska. Notera faktapåståendet. Så vitt jag vet är det första försöket att kvantifiera svenskans utbredning i förorterna.
Vår studie bekräftar en del vanliga föreställningar i debatten men lyfter också fram sådant som inte uppmärksammas. Ett exempel är att attityden ”skärp er” är vanlig bland de boende. Många irriterar sig på den till synes utbredda bidragsmentaliteten, på föräldrar som inte håller ordning på sina barn och på slarvet med hushållssopor. Betänk att förorterna är de enda platserna i Sverige där grupperna som har jobb och som inte har jobb är ungefär jämnstora (andelen förvärvsarbetande är omkring 50 procent i både Bergsjön och Hjällbo).
Men självklart efterlyser många bättre förutsättningar för ett jämlikt samhälle med större resurser för utbildning, arbete och en meningsfull tillvaro för framför allt ungdomarna. Många fler än i samhället i övrigt uppfattar sig också tillhöra en diskriminerad grupp, framför allt på grund av sin religion och etnicitet. Attityden med en begäran om bättre livsvillkor kan kallas ”gör nått”. Om man kvantifierar är denna attityd ungefär lika utbredd som ”skärp er”-attityden.
Låg social tillit
En viktig sak är att förtroendet för samhällets institutioner ligger på ungefär samma nivåer som bland boende i andra områden. Det som sticker ut är i stället den sociala tilliten till andra människor. Boende i förorten rapporterar mycket lägre social tillit än boende i andra områden i Sverige.
Skillnaden är särskilt stor när vi frågar om tilliten till andra inom grannskapet. Det förväntade mönstret är att man har större tillit till människorna i grannskapet än till människor i allmänhet. Så ser det ut i Sverige som helhet. Men alltså inte i förorterna.
Den låga tilliten till andra människor är anmärkningsvärd. Den signalerar att det finns mentala hinder för effektiva samarbeten mellan människor i förorten. Sannolikt har den låga tilliten att göra med den etniska heterogeniteten. Forskningen visar att den lokala tilliten är lägre i etniskt diversifierade områden. Annat som sannolikt underminerar tilliten är svårigheten att få samtliga som bor att sköta sophanteringen på korrekt sätt; många stör sig alltså på att det är skräpigt inte bara på offentliga platser utan också kring soptunnor och grovsoprum.
En intressant sak är att konstellationen svensk mot hela gruppen med utländsk bakgrund inte har någon särställning. I förortens verklighet finns andra minst lika tänkbara kategoriseringar. Konstruktionerna ”invandrare” och ”invandrare med utomeuropeisk bakgrund” är vad man brukar kalla tillskrivna identiteter. De är förenklingar utifrån svenskens perspektiv snarare än perspektivet hos personerna det handlar om.
Inflyttning mindre viktigt
Svensk-svenskarnas ställning i förorterna är över huvud taget intressant. Den kan bäst sammanfattas som ”snälla men irrelevanta”. Visst vore det okej att fler personer med svensk bakgrund flyttade in i området, men som åtgärd för att göra det bättre i Bergsjön och Hjällbo kommer den långt efter att sådant som har med ordning och reda att göra och med bättre förutsättningar för ungdomarna. Efterfrågan på svensk-svenskar tycks vara begränsad.
Irrelevansen skall inte tolkas som avståndstagande. Tvärtom. ”Kul att prata med en svensk” och ”Du är den första svensken som är hemma hos mig” var återkommande kommentarer jag fick under arbetet. Och en ung tjej med bakgrund i Bosnien berättade i sitt vardagsrum på Stjärnbildsgatan i Bergsjön att det varit nästan som på Balkan i området. ”Visst, man känner igen sig, men det hade inte varit fel att få in lite mer svenskt tänk.”
Politiken för att förbättra i förorterna behöver ta hänsyn till all komplexitet jag beskriver här och mer. Som den unga tjejen säger måste förorterna bli mer som resten av Sverige och uppfattas som en mer positiv del av Sverige. Boken Förorten och forskningsprojektet som den kommer ur försöker bidra till en sådan utveckling. Ett första steg är att få till en mindre ängslig debatt om hur det faktiskt ligger till.
Det som sticker ut är den sociala tilliten till andra människor. Boende i förorten rapporterar mycket lägre social tillit än boende i andra områden i Sverige. Den låga tilliten till andra människor är anmärkningsvärd.