Kylan inpå livet

Den här jäkla telefonen, muttrade Beata.

– Dog den nu igen? Asta tittade upp från Carnival Row.

– Dör hela tiden, sa Beata. Det räcker att det är under 10 plus så börjar den frysa.

– Du får hålla den varm, sa Coco.

– Lättare sagt än gjort, sa Beata. – Jag stoppar den i behån om det blir kris.

– Ska till en stadig pushup för det, sa Beata. Ett daglinne hjälper inte långt.

– Har du daglinne? På riktigt? Asta tryckte på pausknappen.

– Är väl inget konstigt med det, sa Beata. Har inte alla daglinne?

– Aldrig hört talas om, sa Asta. Men jag hade linne med strumpebandshållare i småskolan.

– Du skojar, sa Coco. Strumpebandshållare?

– Strumpebandshållare och yllestrumpor. Otäckt när det regnade.

– Men lilla gumman, var kommer du ifrån? Mellanvästern? – Norrlands kustland, sa Asta. – Och detta utspelade sig i någorlunda modern tid?

– 60-talet. Jag hade yllebaddräkt också. Mormor hade stickat.

– Det går inte ens att tänka på hur vansinnigt obekvämt det måste ha varit.

– Det värsta var att den blev så tung när den blev våt att den liksom halkade av.

– Min moster virkade bikinis i bomullsgarn, sa Beata.

– Det skulle man i och för sig kunna hitta på någon stickgrupp på facebook idag också.

– Men tillbaka till nutiden, sa Coco. Vad gjorde du med telefonen då?

Beata såg obekväm ut.

– Ah, sa Coco. Du stoppade ner den i trosorna.

– Bara en stund, sa Beata. Så pinsamt.

– Nöden har ingen lag, sa Asta. – Sen var jag tvungen att fiska upp den innan jag klev av spårvagnen.

– Svårt att gå raska promenader med en iphone centralt placerad.

– Men alla skulle gå av så det var ingen som märkte något.

– Du får köpa ett thermofodral, sa Coco.

– Till mig eller telefonen?