Elsparkcyklarna är ett marknadsmisslyckande

De är överallt. På trottoarer, gator, ja till och med på spårvägen. Jag talar förstås om elsparkscyklarna. Pablo Cozzi, spårvagnsförare och skyddsombud vid Göteborgs spårvägar framhåller att elsparkcyklarna blivit ett arbetsmiljöproblem (SVT 3/10). De slängs framför bussar och spårvagnar, de framförs av minderåriga och går inte sällan för fort fram i strid med trafikreglerna.

Mest gnäll från en äldre generation, menar försvararna. Jonathan Bessou, ung moderat kommunpolitiker i Alingsås hävdar i en direkt replik till Cozzi att kritiken mot elsparkcyklarna är av samma skrot och korn som mötte cykeln för hundra år sedan och att vi ska vara glada över nya marknadsinnovationer. Om människor vill åka elsparkcykel ska de väl få göra det? Svenska Dagbladets M-märkta ledarsida var redan i våras ute i samma ärende och försvarade elsparkcyklarna som ett effektivt sätt att ta sig fram i trånga storstäder (30/3).

Jag skulle vilja vända på perspektivet. Elsparkcyklarna är inte något bra exempel på kapitalismens fördelar. Hela poängen med elsparkcyklarna är att ingen äger dem, i alla fall inte de som brukar dem. Men själva kärnan i marknadsekonomin, som ofta gör den överlägsen socialistiska lösningar, är ägandet, att människor tvingas ta ansvar för konsekvenserna av sitt agerande.

Elsparkscyklarna sätter alla fördelar med äganderätten ur spel. Därför går de inte heller att jämföra med cyklar. Anledningen till att elsparkcyklarna slängs lite hur som helst är förstås att de tillhör någon annan än den som framför dem för stunden. Få skulle kasta sin egen cykel framför spårvagnen. Det människor betalar för när de hyr en elsparkcykel för en kortare sträcka är att slippa ta ansvar för att fordonet hamnar på rätt plats.

Kostnaden för slarvet betalas av spårvagnsförare, bilister, synskadade och alla vi andra som tvingas hålla koll på, kliva över och väja för elsparkcyklar. Regeringen har nu gett Transportstyrelsen i uppdrag att se över regelverket för elscootrarna. Det är bra. Idag är det i princip en laglös verksamhet. Göteborgs kommun har också kommit överens med bolagen om att elsparkcyklarna inte får parkeras på vissa ställen, som i Trädgårdsföreningen eller utmed älven (GP 8/10), men så länge inte den som använder cykeln behöver ta något ansvar lär problemen kvarstå.

Man kan argumentera för att det vore bättre för unga människor att gå och cykla än att sväva fram på elsparkcykel. Folkhälsan bland unga var redan innan denna innovation på nedgående. Men det är knappast argument nog för ett förbud. Trafikproblemen och nedskräpningen som elsparkcyklarna ställer till med måste däremot få en lösning. Någon måste ta ansvar. Möjligen går det att stävja missbruket genom bankid-kontroll vid användning av elcykel och spärrning vid felanvändning. Eller en lösning i stil med den som Styr och ställ-cyklarna har i Göteborg: Fasta hämtnings- och lämningsplatser i stan. Alternativt bör bolagen tvingas ta ekonomiskt ansvar för felparkerade elsparkcyklar om de tror sig kunna hitta ett bättre sätt att få användarna ta ansvar.

Klart är emellertid att elsparkcyklar är inte så mycket är ett positivt exempel på marknadsekonomi som ett negativt exempel på vad som händer när brukande och ägande skiljs åt utan kontroll och avtal. Även företag kan skapa socialism i det lilla.

” Även företag kan skapa socialism i det lilla