Jan ”Khouback” Blomkvist
Jan ”Khouback” Blomkvist, min äldste vän i Göteborg, har avlidit 75 år gammal. Han dog i juli 2019, mitt i steget, på väg till den årliga Danmarksresan.
Jans specialitet var revyer, texter, poesi, musik och musikteater. Mycket noga med sin deadline för grupperna Magma, Gryningen, Uniqum och Popkören med mera.
Marie, Jans syster, är alltid andra halvan när man pratar om honom. De var väldigt tajta, goda vänner och stöd i livet för varandra. Deras föräldrar hade allsköns musikinstrument med sig hem från alla sina resor över hela världen. Det gav inspiration för livet och syskonen blev djärva multiinstrumentalister.
Jan hade många namn; Khouback, Khotan och Boston. En elev sa att han hette Boston för att han gillade bostongurka, någon annan sa att han hade en t-shirt med namnet Boston framtill. Myterna är många.
Jan var naturvetare, med matte och fysik, och gick sedan på Göteborgs musiklärarutbildning. Han hade massor av olika jobb, bland annats om musiklärare på Hammarkulls skolan, där han också skötte datautrustningen. Han och Hasse Nylén hade Laleh som musikelev, och se vilken inspirationskälla de har varit! Allt börjar ju med bra lärare.
Jag träffade Jan 1971, genom att vi satte upp lappar om att sjunga och spela ihop, på Kårhusets anslagstavla. På den tiden fanns ju inte PC, mobiler, sms eller mejl. Vi bestämde träff och jag tog treans vagn till Kålltorp, Solrosgatan. En liten lägenhet med varma element och på ett av dem låg en brunmaskad siameskatt. Jag sträckte fram en hand för att klappa honom, men han fräste och jamade ilsket, och klöste till. Jan släppte ut katten och när vi efter några timmar hade pratat färdigt slår han upp fönstret på vid gavel och skriker för full hals: ”Snuten, Snuten kom in, du ska få sardiner!”.
På 70-talet var det alltid nyårsfester i Jans lägenhet på Södra vägen. Säkert 40 personer på varje knytkalas. Man hittade alltid Jan stekandes prinskorvar vid spisen. Alla spelade och sjöng. En del vänner hade Jan hittat via kontaktannonser, och många fann sin vän för livet där i vimlet.
När Popkören, som han var solist i, sjöng på evenemanget Musikhjälpen, fick han kommentarer från ungdomar: ”Jag vill också vara pensionär! Kan inte du bli min morfar?” Han gjorde en imitation av Håkan Hellström i sjömansjacka och gjorde stor succé.
Vid begravningen i Masthuggskyrkan kom hundratals vänner, musiker, körvänner, arbetskamrater och kollegor. På kistan hans fina dragspel, symbolen för honom, hans halmhatt från ungerska Szék och ett underbart foto av Jan i min mammas hemstickade ylleluva.
På minnesstunden/musikstunden på Oscars Frivilligcentral, sjöng man, läste dikter, skrattade åt minnen och grät en skvätt. Man vittnade om den verkligt goda vän han var, generös och tolerant i revyskapandet och diktandet i Göteborgs Skrivarsällskap. En god lyssnare med smarta, kvicka kommentarer doppade i humor. En inspiratör, en udda person, och just därför tolerant mot andra udda personligheter, som då också fick plats.
Han var en man med många rum, många valv, ett djup och en ensamhet. Jag kan fortfarande se honom framför mig med det vita håret och skägget, väskan över axeln, cyklandes i full fräs längs Linnégatan.