Minnen av spinneriet
Världens gång: Det finns ett gammalt talesätt i Madängsholm: ”Se upp så att du inte får skytteln i huvudet”. Lena Josefsson minns spinneriet som en gång höll liv i bygden.
IMadäng, en socken med lite vattensjuka ängar nära ån Tidan, byggs på 1840-talet vadmalsstampar. Detta blir början på en lång textil epok och förvandlar en by med några gårdar till ett litet välordnat brukssamhälle, byggt efter engelska principer. I den småskaliga industrin färgas hemvävda tyger och bearbetas i stamparna till vadmal. Det stöts och blöts kring ån. Vattenhjulen snurrar runt och driver även en smedja, kvarn och såg. Allt i väldigt liten skala till en början, men mer skall komma. Anläggningen med sina olika byggnader benämns på 1850-talet Madängsholms Yllefabrik. År 1860 finns sex anställda. Den så kallade Stampen finns faktiskt fortfarande kvar. På 1860-talet utvecklas det hela med ett spinneri och ett väveri.
Enbart ull spinns
i början, men efter studiebesök i Göteborg och på Almedahls fabrik, Sveriges då största linspinneri, får fabrikör Westlin i Holma inblick i linindustriell verksamhet. Imponerad av de maskiner som finns i Göteborg beställer han likadana från Nordirland. År 1889 bildas Holma Linspinneri AB. Tanken är att ”spinna lin, ull eller annan spånadsmaterial även som driva annan därmed förenbar rörelse inom vävnadsindustrin”. Spinnerskor från Göteborg arbetar i ett första skede i verksamheten, men snart lärs flickor från trakten upp.
I Hälsingland finns det också ett linspinneri. 1907 går Holma och Forsa spinneri ihop och bildar ett väldigt känt varumärke, som många som väver känner till, nämligen ”Holma-Helsingland AB”. Produktionen i Holma vid 1900-talets början är stor, 40 mekaniska vävstolar som producerar vackra linnedukar, handdukar och linnetyger.
47 000 kilo lingarn produceras per år. Många hotell och restauranger är kunder. De olika tillverkningsfaserna kräver nya lokaler och byggnader byggs ut och nyuppförs. Även personalbostäder byggs längs huvudgatan i Holma, som får sin karaktär av brukssamhälle.
Madängsholms fabrik är
en tidig kvinnoarbetsplats i länet. Berättelser finns kvar om hur det var att arbeta på fabriken. Greta Karlsson (född= 1912 berättar att hon började arbeta när hon var 13 år. ”Jag var nere på fabriken och frågade efter arbete och så fick jag börja med spolning. Det var mest småtöser som började med sånt. Sen rullade jag. Man fick stora garnpackor med härvor som skulle rullas. Det var hemskt trassligt och besvärligt ibland. Det är inte underligt att man blivit gråhårig. Vi var ungefär 25 stycken på avdelningen. Det var bara kvinnor, men manliga förmän”.
Greta beskriver arbetsmiljön som bullrig. Mest bullrade det förstås i väveriet med maskinvävstolarna. Dessutom var det dragigt, väldigt dammigt och snålt tilltaget med raster. Gick du ifrån din maskin blev det avdrag, därför fick toalettbesöken på utedasset gå snabbt. En jättebrant trappa ner dit sinkade flickorna, berättar Greta. Timlönen var inte många ören. Det gällde att komma upp i många skott, vilket var den kvantitet som lönen beräknades efter. 1931 fick en manlig arbetare 10 öre för tusen skott. En kvinnlig dito tjänade bara 6 öre för tusen skott. Mycket av lönen gick tillbaka till företaget, eftersom de tillhandahöll affärer och matserveringar i brukssamhället. Bostaden var en löneförmån, men de som ville odla fick hyra sin kolonilott av företaget.
Arbetstiden på 1930-talet
var uppdelad på två skift: 5–13 och 13–22. Detta uppskattas av arbetare med familj. Mitt på dagen kan föräldrarna byta av varandra och på så sätt lösa barnomsorgen. Barnledigheten för en fabriksarbeterska: 6 veckor. Utan lön.
Helgvilan klockan 13 på lördagen. Flickorna från andra delar av Tidaholmsbygden, de som hyr rum i Holma under veckorna, kastar sig på cyklarna och skyndar hem. Med bullar och kakor till dem därhemma.
1929 slås Holma-Helsingland
ihop med Almedahls företagskoncern, där även Dalsjöfors AB ingår. Det börjar gå trögt för textilindustrin i landet. Ändå är drygt 220 personer anställda i Holma. Spinneriet läggs ned dock och bara väveriet blir kvar.
Symbolen för Holma eller deras logga, som vi skulle säga idag är en riddare i full rustning omgiven av två linblommor. Nu kan denne ädle riddare inte rädda Holma från en utveckling där linet inte längre anses så lättskött att använda. Vem vill stå och mangla dukar och servetter? Efter andra världskriget går det inte att få tag i så mycket lin längre. Nya material introduceras – först cottolinet (bomulls- och linblandning), sedan så kallat papperstyg och sist konstsilket. Konkurrens från utländska företag gör det svårt för svensk tekoindustri.
1966 läggs fabriken
i Holma ned. Några vävstolar skänks till Textilmuseet i Borås och visas där
”
Enbart ull spinns i början, men efter studiebesök i Göteborg och på Almedahls fabrik, Sveriges då största linspinneri, får fabrikör Westlin i Holma inblick i linindustriell verksamhet.
fortfarande. Det är stora jacquardmaskiner med mönsterkort av papp som hänger i kedjor och rasslar runt när vävstolen är igång. Den mekaniska järnskytteln flyger fram och tillbaka i vävstolen.
Ett talesätt i bygden lyder: ”Se upp så du inte får skytteln i huvudet!
Alla i Holma
har en relation till fabrikerna och många minnen sitter i väggarna. Till ganska nyligen drevs ett litet lönspinneri här. Fårägare i trakten har kunnat lämna in ull från egna får och få garn tillbaka, så kallad lönspinning. Den verksamheten är också historia nu. Efter att ha varit kvinnors domäner på gott och ont, är nu området runt de gamla fina fabrikerna belamrat med skrotbilar och skräp. Om Tidan är en å med kvinnlig själ är det inte undra på att hon här fräser och frustar sig fram i ett ursinne över sakernas tillstånd. Jag balanserar på en spång över vattnet och tänker att det skulle gå att göra mycket här. Vilka fantastiska lägenheter skulle inte kunna inredas här, med utblick över solglittret i ån. Allt har sin tid. Lena Josefsson