Mattias Hagberg: Ge litteraturpriset till Hanna Krall
Någon gång i mitten av nittiotalet hittade jag i en bokhandel i Göteborg en liten oansenlig reportagesamling med den märkliga titeln ”Lokförare C:s föredömliga liv”. Orden lockade. Jag upplevde att det fanns en spänning mellan det torra, något byråkratiska språket och den mystik som meningen samtidigt gav uttryck för.
Jag köpte boken, läste och var fast. Detta var något helt annat än den journalistik jag dagligen mötte i tidningar och tidskrifter. Detta var journalistik som litteratur och konst. Detta var reportage som tog sig lika stora friheter som poesin, som vågade utmana och vara komplex.
Författaren hette Hanna Krall. Och sen dess har jag följt henne och läst allt jag kommit över. Hon har, tillsammans med ett fåtal andra, som Ryszard Kapuscinski, visat vilken styrka som finns i det dokumentära anslaget. Eller, annorlunda uttryckt: Vilken kraft som bor i gränslandet mellan journalistik och litteratur.
Men vi tar det från början. Hanna Krall föddes i Warszawa 1935. Hennes föräldrar var assimilerade judar som mördades i Majdanek i början av fyrtiotalet. Själv räddades hon undan nazisterna av några polska familjer som valde att gömma henne. Sin barndom tillbringade hon isolerad i stora, tomma lägenheter i huvudstaden.
Det var denna erfarenhet som gjorde henne till författare. Det var isoleringen som drev henne ut i världen. I en intervju med de svenska journalisterna Stig Hansén och Clas Thor förklarade hon en gång:
– Jag hade inget val. Jag hade tillbringat en stor del av min barndom avskärmad från omvärlden. Det gjorde mig nyfiken – hur ser det egentligen ut därute? – och efter kriget drevs jag av ”världsnyfikenhet”.
Hon blev reporter och fann under sjuttiotalet sitt stora tema, det hon ständigt återvänt till sen dess och utforskat på nya sätt. I decennier har hon avtäckt det polska samhällets trauma. Själv har hon berättat att hon dras till människoöden där frågor om rätt och orätt, moral och skuld, feghet och ära ligger snubblande nära varandra; till de öden där det judiska, polska och tyska korsas. Och hon har påpekat att det finns en spänning i skärningspunkten däremellan som uppenbarar det mänskliga.
Ja, vad mer kan man egentligen begära av journalistiken och litteraturen?
Jag skulle vilja påstå att hennes litterära journalistik bär samma tyngd och samma djup som man finner hos de riktigt stora klassikerna, som hos Kafka, Dostojevskij och Duras. Hon tar stryptag på den europeiska kulturen.
Och om jag fick bestämma borde Hanna Krall vara en av de två som under torsdagen tilldelas Nobelpriset i litteratur. Efter Svetlana Aleksijevitj är hon den största nu levande reportern.
Och Lokförare C, han med det föredömliga livet, vem var han? Ja, det bör ni själva ta reda på. Har ni inte läst Hanna Krall tidigare är det dags att börja nu.
”
Hon har, tillsammans med ett fåtal andra, som Ryszard Kapuscinski, visat vilken styrka som finns i det dokumentära anslaget.