Nyhetsreportrar är inte intresserade av litteratur
Kommentar
Poeten och radioprofilen Göran Sommardal tycker att bevakningen och böckerna om Svenska Akademiens kris följer en snäv nyhetsdramaturgi som speglar långt från hela verkligheten. Vad hände med litteraturen? ”Som att skriva en monografi över Volvo utan att tala om motorer och karosser”, menar han.
När Matilda Gustavsson 2017 i Dagens Nyheter (i bokform senare i år) publicerade sitt journalistiska gräv om de långvariga missförhållandena på kulturklubben Forum och dess koppling till Svenska Akademien etablerade hon den omisskänneliga nyhet som medierna hade lyckats förtränga sedan den första gången offentliggjordes i Expressen 1997. Med hjälp av metoo-rörelsens politiska dynamit blev detta äntligen oförnekligt.
Men nyheter har en oemotståndlig förmåga att omedelbart genreomgärdas. Så snart som Svenska Akademien stämplades in som den huvudsaklige förövaren, kunde resten av historien stoppas tillbaka in i garderoben. Detta även om Kulturrådet sedan 2006 delat ut nästan 3,2 miljoner kronor till samma Forum. 2017 och 2016 delades 350 000 kronor ut per år. Likadant Stockholms stad: Kommunen har betalat ut över 390 000 kronor per år till klubben sedan år 2010. Men detta lyckades aldrig riktigt bli ”nyheter”. Och Natur och kultur (Stora kulturpriset 2008: 250 000) inte att förglömma.
Desto viktigare blev det för alla inblandade att Svenska Akademien kunde upprättas som en genreomgärdad nyhet. Och Nobelprisets uppenbara snedfördelning mellan könen.
”Makten, kvinnorna och pengarna” – det är underrubriken på Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds bok (2019) om Svenska Akademien, och den behöver man inte bli besviken på. De fortsätter på det nyhetsmässiga skandal-och bedrövlig hets spåret. Det underförstådda löftet om fördjupning innebär i mycket ringa grad att perspektivet vidgas eller att sammanhangen historiseras. I stället: Gräv där dom grävt! Tänk det dom tänkt! Igen! Och mer!
För säkerhets skull är i stort sett varje parti utformat som ett möte eller konfrontationen mellan en kvinna och en man: Selma och Carl David (af Wirsén), Alfred Nobel och Bertha von Suttner, Ebba och Horace, Kulturkvinnan och Kulturmannen.
Catomeris och Rognerud behöver dock inte känna sig ensamma. Också Kulturnytt har kartlagt Nobelpriset och kommit fram till att franska män tilldelats Nobelpriset lika ofta som ”hela världens” kvinnor. Ändå har vita kvinnor fått mer än dubbelt så många Nobelpris i litteratur som Asiens alla manliga författare. Men Asien (och Afrika) fanns kanske inte med på Kulturnytts karta.
Litteraturvetaren Jana Rüegg är i samma programinslag inne på ett betydligt intressantare spår, nämligen att Svenska Akademien som representant för en specifik litterär smak sönderfaller i ett antal akademier, vilket i hög grad har dikterat deras val under olika epoker. Samma sak som Kjell Espmark har reflekterat över i sina två böcker om den interna och externa debatten om litteraturpriset. Det är ju trots allt inte bara författare som Eliza Orzeszkowa, Virginia Wolf, Zhang Ailing, Anna Achmatova, Natalie Sarraute, Elisabeth Bishop, Fumiko Enchi, Marguerite Yourcenar, Marguerite Duras som inte har fallit Akademien på läppen. Inte heller Leo Tolstoj, August Strindberg, Apollinaire, Majakovskij, Lu Xun, Marcel Proust, Sadegh Hedayat, James Joyce, Gottfried Benn, W H Auden, Yukio Mishima, Chinua Achebe eller John Ashbery har fått det.
Och vill man gå ett eller flera steg längre, så duger det ju inte med att skriva Svenska Akademiens historia som om den mest vore historien om en ordensfet rövarkula, där frackklädda förövare håller till, utövar okontrollerad makt, delar ut pengar till sina vänner och gelikar, motar bort kvinnor och har umgänges svårigheter med pengar.
Utan att sätta in detta i ett sammanhang med dess verksamhet. Det vore som att skriva en monografi över Volvo utan att tala om motorer och karosser, trafiksäkerhet och trepunktsbälten eller att skriva om Enskilda banken utan att ge sig in på själva hanteringen av pengarna i bankverksamheten, utan enbart koncentrera sig på den historiska bristen på kvinnor i företagsstyrelserna och de ohemula nepotismen ide befordringsoch b erik n in g s processerna.
Ändå gör de det, och jag vet också varför:
Nyhetsnissarna är inte intresserade av litteratur. Ett sådant strategiskt ointresse kastade också ett obehagligt ljus över de ”undersökningar” som Catomeris och Rognerud ägnar sig åt.
Redan 29/11 2017 konstaterade SVT Kultur under rubriken ”Akademien har delat ut miljonbelopp till dem som framträtt på ”klubben””, att under 15 år (1994-2006) har 32 av Sveriges mest framstående och uppmärksammade författare delat på 4,7 miljoner kronor. Detta ger den anonyma nyhetsnissen bakom konstaterandet anledning av insinuera att kulturprofilen, alias Jean Claude Arnault, utövat ett avgörande inflytande på Akademiens utdelande av belöningar och priser. Med hjälp av en kalkylator hade det gått att räkna ut att denna totalsumma ger ett årsgenomsnitt per författare på hårresande nio tusen nio hundra sjuttioen riksdaler (9 971). Några har förvisso vissa år fått mer, andra mindre, men som sammantagen bevisbörda för att antyda jäv och vänskapskorruption inom Svenska Akademien är det en undermålig tankekonstruktion. SVT Kultur gjorde säkert rätt i att inte räkna upp namnen på de utpekade mottagarna, då hade insinuationen förverkat sig själv.
Detta insinuerande är ett av de ”nyhetsspår” som Catomeris och Rognerud fortsatt har vittring på i tv-programmet ”Ett slutet sällskap”. Nu är det Stig Larsson, hopkopplad med ”ordensbrodern” Horace, som ensam utsätts för detta enfaldiga innuendo. Han får själv frågan om han inte har fått för mycket pengar, och svarar ogarderat att han tycker att han borde ha fått mer.
I stället för att testa hållbarheten i detta lösa antagande genom att fråga någon relevant litteraturvetare eller kritiker huruvida Stig Larsson är en förtjänstfull författare, till exempel Thomas Götselius, Carin Franzén eller Victor Malm, eller en sagesperson från Norge eller Danmark, där Larssons författarskap varit betydelsefullt, så låter man insinuationstråden hänga där för varje åsiktsnisse och nätgolare att klämta i.
”
Så snart som Svenska Akademien stämplades in som den huvudsaklige förövaren, kunde resten av historien stoppas tillbaka in i garderoben.
Varför: Därför att nyhetsnissarna är intresserade av ”nyhetsdagen”, kanske ”nyhetsveckan”, till och med ”nyhetsåret”. Men de är fortfarande inte intresserade av litteratur.
När Nya Akademien nominerade kandidaterna till sitt Patetiska Nobelpris förra året var alla så glada, eftersom det hur som helst var ett så snällt pris. Det snälla bestod i att för varje vit man nominera minst en vit kvinna. För övrigt:
Av 46 nominerade författare var 15 nordamerikanska, det vill säga 30 procent för 3,2 procent av planetens befolkning. 11 svenska: 24 procent för 0,13 procent av jordens inbyggare. Vidare: Ingen spansktalande ingen arabiskspråkig ingen farsi, eller dari ingen hindi, urdu, bahasa ingen ido, ingen kikuyu ingen kinesisk, ingen vietnamesisk ingen swahili en indisk, en japansk, en tyskspråkig.
Nya Akademiens stora (snälla) internationella litteraturpris.
Till sist ett uppslag för de litteraturintresserade:
Samfundet De Nio är en litterär akademi med nio ledamöter som stiftades 14 februari 1913 i Stockholm i enlighet med Lotta von Kramers testamente. Fyra stolar är reserverade för kvinnor och fyra för män. Ordförande är växelvis en man eller kvinna. Samfundet delar ut litterära priser. Ser man till mottagarna av De nios stora pris från 1916 och framåt kan man konstatera att fördelningen mellan män och kvinnor har lika stor övervikt för männen som Nobelpriset, och detta gäller ändå in på 1960-, 70-, 80- och 90-talet.
Kan den prekära överensstämmelsen ha något med litteraturhistorien att göra? Inte ”bara” med män och kvinnor?