Björn Werner: Sättet landets kulturskribenter tar sig an priset börjar efter krisåren att likna luttrade matchkommentatorer
Det har pratats mycket om vad de senaste åren har gjort med Svenska Akademien. Jag tror det är dags att börja prata om vad det har gjort med oss – vi som kommenterar, läser, snackar och skvallrar. För sättet landets kulturskribenter tar sig an priset börjar efter krisåren att likna luttrade matchkommentatorer, snarare än intresserade bokläsare och kulturälskare.
Det är ”rent strategiskt smart”, menar DN:s kulturchef Björn Wiman om att ge priset till både den medborgerliga förebilden polskan Olga Tocarzcuk och den kontroversielle österrikaren Peter Handke, som å ena sidan är en stor författare men å andra sidan försvarar den serbiske folkmördaren Slobodan Milosevic. Arbetets Johannes Klenell instämmer – ett bråk om litteraturens överhöghet framför politiken är att föredra framför bråk om sexuella övergrepp. ”Helt rätt av Akademien. Åtminstone mediestrategisk”. I en intervju med SVT är litteraturkritiker Ingrid Elam mer skeptisk till draget – Akademien har enligt henne gått bort sig i valet av Handke.
Snabba, rafflande kommentarer värdiga vilken sportredaktion som helst. Men är Svenska Akademien verkligen ett fotbollslag som precis klarat av en ödesmatch som innebär att de får stanna i högsta ligan? Nobelpriset ett parti som med nöd och näppe klarat sig över fyraprocentsspärren? Nej, förstås inte. Det må vara en vindpinad institution och ett pris som förlorat lite av sin lyster, men det handlar under inga omständigheter om en verksamhet som behöver verka efter samma nyhetsmässiga logik som resten av vår sekundsnabba tillvaro. Nobelkommittén och Svenska Akademien är betydligt mer beständiga än både partier och matchresultat.
Göran Sommardal skrev i GP Kultur (10/10) att nyhetsrapporteringen helt enkelt inte intresserar sig för litteratur, och med sin snäva medielogik har tvingat in rapporteringen om Svenska Akademien i en mall som inte alls tar hänsyn till att den också ägnar sig åt estetiska bedömningar. Att det sättet att se på Akademien nu börjat härska också hos många som är satta att begrunda kulturens tillstånd, är uppenbar.
Själv hoppas jag på att vi snart – väldigt snart – kan återgå till en ordning där Akademien inte ens behöver misstänkas ha baktankar. Och att vi i så fall med ett visst lugn, i stället för att fundera över om Akademien gjort ett bra eller dåligt drag under sin väg tillbaka mot ära, ägnar mer tid åt att fundera över Akademiens egentliga arbete.
Det innebär att göra det som priset uppfordrar oss att göra: att faktiskt läsa och diskutera författarskapens betydelse. För det krävs inte snabba kommentarer, det krävs seminarier, essäer, omläsningar och recensioner. Om såna samtal kommer i gång – då är valet av årets Nobelpristagare sannerligen ett bra drag av Akademien.
Men är Svenska Akademien verkligen ett fotbollslag som precis klarat av en ödesmatch som innebär att de får stanna i högsta ligan?