En egensinnig och långsam provokatör
Peter Handke har tilldelats Nobelpriset i litteratur år 2019. Ett i många delar underbart författarskap som är en pågående kontemplation, ett tankearbete med ögonen som upplysare, skriver Mikael van Reis.
Österrikaren Peter Handke har stått i centrum för den tyskspråkiga litteraturen i ett halvt sekel – hans författarskap är mycket omfattande, flitigt läst och noga kommenterat – och då även prisat och risat på precis alla möjliga vis. Han skriver dramatik, romaner, kortare prosor, översättningar – och mera. Det är författarskapet som ett växande panorama där hans står i mitten som en oklanderligt seriös man som sällan ler. Handke har dessutom flera gånger arbetat med filmaren Wim Wenders och med störst framgång i ”Himmel över Berlin”, en film som många har i sina hjärtan.
Handke är några gånger även som ett stormcentrum i tyskspråkig litteratur och ändå är det han som – steg för steg – paradoxalt skriver den lugnaste prosan som finns att tillgå. Han blir efter hand långsamhetens försvarare i en värld av accelererande hastigheter. Som kritikern Madeleine Gustafsson skrev en gång – ”oändligt eftertänksam” med en närmast extatisk försjunkenhet i omvärlden. ”Långsam hemkomst” är en av hans titlar.
Det är ett i många delar underbart författarskap som är en pågående kontemplation, ett tankearbete med ögonen som upplysare. Han kallar sig episk författare men är förstås då ingen vanlig romanförfattare som adderar händelser i någon dramatisk och bladvändande intrig.
Han utvecklar sitt berättande på andra och mer egensinniga vis. Och samtidigt kan man även se hur nära liv och dikt är hos Handke. Hur han skriver och omvandlar liv som både bofast resonör och vetgirig resenär.
Det mesta verkar till sist handla om det egna livet i dess olika faser men alltså överflyttat till ett berättande. Där finns då Handkes många resor, där finns skilsmässor, där finns barn som föds och växer upp, där finns skaparkriser, där finns europeiska krigskriser. Där finns i botten den pågående meditationen över det landskap där man befinner sig i. ”Världen” i dess både omätliga och omättliga rikedom.
Jag tänker då på epilogen till mordberättelsen i ”Smärtans kines” (1983, på svenska 1985) där han på sagolikt vis försjunker i bilden av en kanal och en bro. Hans landskap är inte miljökunskap utan en skildring av vårt vara-i-världen, närmast existensfilosofi, modell Martin Heidegger. Peter Handke har haft den stora lyckan att i många verk få Margaretha Holmqvist som svensk översättare. Hon skall också hyllas för detta i denna stund.
Peter Handke är född 1942 i Kärnten som ligger i det österrikiska gränslandet mellan Italien och Slovenien. Han föddes vid den tid området var nazityskt. Familjen flyttar till Berlin men återvänder snart till Griffen där han växer upp i en katolsk miljö. Han läser juridik men förstår snart att det är författare han vill bli.
Han debuterade 1966 med ”Dörrknackaren” och gör snart succé som dramatiker med ”Publikförolämpning” samma år – Österrike hatälskar sina häcklare och blir mycket snabbt något av en enfant terrible i den tyskspråkiga litteraturen. Och så en given mittpunkt för en ny generation författare. Hans applikation av myten om Kaspar Hauser i ”Kaspar” 1967 är så lyckad att den spelas fortfarande.
Handke provocerar de äldre författarna i legendariska Gruppe 47 som han fann pretentiöst fjantiga och tumultet kring Peter Handke skall sedan fortsätta. Det blåser hårt kring Peter Handke in på 2000-talet i den så kallade Serbienkontroversen.
Ser man till Handkes berättande, till hans romaner spelar ”Målvaktens skräck vid straffspark” och ”Den sanna känslans ögonblick” tidigt en nyckelroll för Handkes litterära genombrott. Fast Handkes prosa skiftar utseende med tiden. 1972 kommer ”Kort brev till ett långt farväl” (svensk översättning 1975) som handlar om en man som flyr ett mardrömsliknande äktenskap, men där hustrun förföljer honom till USA. Det är närmast en road movie som lyckas kombinera John Fords filmer med Gottfried Kellers klassiker ”Gröne Henrik”. Tempo, pikaresk och en text med slängig exakthet – och så skild från senare verk av författaren.
Som i kvartetten ”Långsam hemkomst” med verk som ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980 och den blickstilla ”Barnberättelse” året därpå. Den senare korta boken skildrar hur en författare följer ett barns uppväxt till tolvårsåldern. Barnet – en flicka – blir läromästaren i människoväsendet som blottar en lugn och tystlåten lycka. Ändå handlar det om ”Sorge” som både är sorg och omsorg: ”Endast i sorgen – över en försummelse eller över en skuld – då ögonen blir magnetiska, vidgar sig mitt liv till det episka”.
Handkes prosa och dramatik börjar på typiskt 60-talsvis i en språkkritik där alla schabloner om
Det gäller att upptäcka den värld som föreligger i sin åskådlighet och sinnesnära detaljer. Besinna den närvaro som annars döljs av hast och framtid. Det är vad Peter Handke ofta skapar på sitt ändlöst timida, tålmodiga och sköna vis.
det ”autentiska” rivs i bitar. Det är etiketternas stelnade språk som det gäller att motstå och mästra och den inställningen är konstant hos Handke. Fast efter hand förändras den språkkritiken till ett existensfilosofiskt modus där författaren skriver sig in i världen, öppnar sig för dess oerhörda realitet på ett djupt meditativt vis.
Jag tänker så här. Ser man till berättandets historia börjar det i blodiga urtida släktskildringar och övergår sent omsider i 1800-talets sociala familjeskildringar för att under 1900-talet se hur den enskilde är den ensamme bortom familjens och släktets hägn.
Som i ultrarapid briserar den borgerliga familjen inom den modernistiska romanens ramar för hundra år sedan. Den enskilde skjuts ut ur familjens sköte, inte längre som arvtagare eller tänkbar hjälte utan
Handkes ställningstagande är mig alldeles obegripligt, men han har sannolikt sett Serbien som utsatt för västmakternas utpressning
snarare som flyende och förfrämligad i världar där allting flyter som av en översvämning av tid.
Ofta är detta en alienationsskildring med Kafka som en primus motor, bland andra. Hos Handke ser vi närmare bestämt själva växlingen mellan familjevärld och ensamvaro. Den enskilde står inför världen som den ensamme, kan se sig själv i barnet och i dubbelgångare men hos Handke blir detta också en sinnenas upptäcktsresa, där en vaken bejakelse styr. Världen blir magnetisk och författaren måste genomkorsa den i resa efter resa.
Förhållandet mellan den ensamme och världen är således annorlunda. Det är världen som den möter oss som är det förunderliga – och med det menas allt det faktiska i en komplicerad livskänsla där Handke ser hur språket förleder med lockelser om det kvasi-autentiska, om det halvverkliga men där tingen och människorna ändå kan komma åter i all sin sällsamma märklighet och enskildhet. Det är just då som han blir förhäxande som berättare.
Alltså – det gäller att upptäcka den värld som föreligger i sin åskådlighet och sinnesnära detaljer. Besinna den närvaro som annars döljs av hast och framtid. Det är vad Peter Handke ofta skapar på sitt ändlöst timida, tålmodiga och sköna vis. Det finns inga genvägar till den verklighetsupplevelsen.
Ta bara ett solblekt blindfönster eller nacken med hårvirveln på en soldat i bussätet framför. Det första framställer en projektionsyta, det andra gör sig påmint som en tänkbar dubbelgångare. Som i romanen ”Upprepningen” (1986, på svenska 1988).
Det handlar då om en drivande bejakelse som vänder på det klassiska främlingskapet. Det finns en fortsättning sedan i ”Frånvaron – en saga” (1987, på svenska 1989) där världen skall dechiffreras genom fyra personer – Den Gamle, Kvinnan, Soldaten och Spelaren.
På det viset formulerar Peter Handke en livskänsla i romaner, berättelser, sagor, filmer, anteckningsböcker (som i hans sena korta tankeböcker om jukeboxen, om tröttheten, om den lyckade dagen och senast om den dåraktige svampplockaren).
Fast Handke kunde med Kafka också säga att han praktiskt taget är gjord av litteratur – och förvisso har Handke också översatt en hel del författare. Han är encyklopediskt bildad i skönlitteraturens olika sidor.
Handkes böcker blir påfallande ofta till resor, vandringar där han kan utröna tillvaron i alla dess dimensioner. På sena 1980-talet realiserade han också vandringen för sig själv i en mycket omtalad treårig världsvandringsfärd. Mest runt Europa men han tar sig också till Japan och till Alaska. Långt senare blir det även till en bok.
Och samtidigt är den stillsamme Peter Handke också en oböjlig provokatör. Hans färder har gått genom Balkan, vilket resulterat i att han blivit garanterat kontroversiell. Under det fasansfulla postjugoslaviska inbördeskriget på 1990-talet stödde han överraskande den serbiska sidan.
Senare besökte han Slobodan Milosevic i fängelset i Haag och talade därefter vid dennes begravning (på GP:s kultursida publicerades en rad mycket långa artiklar om rättegången mot Milosevic av Jasenko Selimovic som såg en förslagen krigsförbrytare i rättssalen i Haag.) Han har försvarat den serbiska nationalismen. Handke skrev en berättelse som en vinterresa ner i de balkanska flodlanden. När den kom 1998 väckte den mycket ont blod.
Handkes ställningstagande är mig alldeles obegripligt, men han har sannolikt sett Serbien som utsatt för västmakternas utpressning (vilket också var nobelpristagaren Harold Pinters ståndpunkt). Vad han har att säga om etniska utrensningar vet jag inte. Han måste också ha sett alla politiska lögnare. Men Handke vet förstås också vilken historisk skuld som lever i Tyskland och Österrike när det gäller Andra världskriget (slå på Kragujevac oktober 1941).
Jag ser detta ställningstagande som ett uttryck för Handkes oanpasslighet (eller självskadebeteende) och en sorts geografisk solidaritet som meandrar på andra vägar än de överenskomna humanistiska raksträckorna. Och hans författarskap flyter oförtrutet fram som ett sätt att orientera sig med litterära former – och att aldrig bli storvulen utan förblir förtrogen med det konkreta och partikulära.
Därför skulle jag vilja se honom som en sorts litterär existensfilosof, fast på det mest åskådliga viset genom att vara den berättande och den betraktande. Det är där i det samspelet som hans språk lyser på ett envist och skönt avväpnande vis. Han har alltid haft en ren tilltro till det litterära konstnärskapet betydelse. Och egensinne, men också detta att inte göra sig populär, att avvisa all charmig inställsamhet gör honom till just en betydande resonör och resenär i den nutida litteraturen.
Sedan 30 år bor Handke i den lilla obemärkta byn Chaville i Paris sydvästra förorter och han har numera också ett hus i det obemärkta flacklandet i Picardie. Platser präglade av lågmäld anonymitet. Hans magnum opus handlar om detta i jätteromanen (mer än 700 sidor lång) ”Mitt år i Ingenmansbukten” (1994, på svenska 1998).
Där firar Peter Handkes stilla framflytande flodprosa triumfer av avspänd skönhet och iakttagelse. En värld av människor i landskap och föremål i världen väcks till liv. Det är en roman om återkomstens möjligheter. Den långsamma hemkomsten.