Huvudet i världen
Utdrag ur Olga Tokarczuks roman ”Löparna”.
Jag pluggade psykologi i en stor, dyster kommuniststad, min fakultet låg i samma byggnad som under kriget utgjorde nazisternas högkvarter. Hela den här stadsdelen var byggd på ruinerna av det judiska gettot, vilket var lätt att se om man tittade noggrant – markplanet i hela området låg ungefär en meter högre än i resten av staden. En meter grus. Jag trivdes aldrig; mellan de nya hyreskasernerna och de torftftiga torgen tjöt vindarna ständigt och den iskalla luften bet en i ansiktet. Det var inte så konstigt. Trots alla nya byggnader hörde platsen alltjämt till de döda. Institutsbyggnaden dyker upp i mina drömmar än i dag – dess breda korridorer liksom uthuggna ur stenen, nötta av alla som gått där, trappstegens nerslitna kanter, de blankpolerade räckena, osynliga spår ingraverade överallt. Kanske var det därför som vi hemsöktes av andar.
När vi släppte ut råttor i labyrinten var det alltid en som uppförde sig stick i stäv mot teorin och omintetgjorde våra smarta hypoteser. Den ställde sig på baktassarna, helt ointresserad av belöningen i andra änden av den experimentella banan; obekymrad om Pavlovs betingade reflexer skannade den av oss med blicken, varefter den vände om eller utan brådska hängav sig åt att utforska labyrinten. Den letade efter något i sidokorridorerna, försökte få uppmärksamhet. Sedan pep den vilsekommet och då drog tjejerna mot alla regler ut den ur labyrinten och lyfte upp den i handen.
Musklerna på döda, utspända grodor drog ihop sig eller rätade ut sig under elektriska impulsers kommando, men på ett sådant sätt som inte alls stod beskrivet i våra böcker – de gav oss tecken, lemmarna utförde entydiga gester av hot och förolämpningar, vilket svor mot den heliga tron på den fysiologiska reflexens mekaniska oskuld.
Här fick vi lära oss att världen låter sig beskrivas och till och med förklaras med hjälp av raka svar på intelligenta frågor. Att den till sitt väsen är maktlös och död, att den styrs av ganska enkla lagar som det gäller att förklara och presentera – helst med hjälp av diagram. De krävde av oss att vi experimenterade. Formulerade hypoteser. Verifierade. De ledde in oss i statistikens hemliga värld, övertygade om att det med dess hjälp gick att beskriva världens alla regelbundenheter – att nittio procent är viktigare än fem.
Men en sak vet jag idag: den som söker ordning bör hålla sig borta från psykologin. Då är det bättre att söka sig till teologi eller fysiologi, där man i alla fall kan räkna med solitt stöd – antingen från materien eller från själen; utan att behöva halka in på psyket. Psyket är ett ytterst tveksamt forskningsobjekt.
De hade rätt som sade att ingen valde den inriktningen med tanke på en framtida yrkeskarriär, av nyfikenhet eller för att hjälpa andra utan av en annan mycket enkel anledning. Jag misstänker att vi allihop hade någon sorts dold defekt, trots att vi förvisso gav intryck av att vara intelligenta, friska och sunda unga människor. Defekten var maskerad, skickligt kamouflerad vid själva inträdesprovet. Ett hårt surrat nystan av känslor, lika luddigt som sådana där märkliga utväxter på människokroppen och som man kan betrakta på varje patologiskt museum med självaktning. Fast våra examinatorer var kanske även de som vi och visste kanske mycket väl vad de gjorde? I så fall skulle vi bli deras efterträdare. När vi i tvåan diskuterade försvarsmekanismer och hur de fungerade upptäckte vi till vår förvåning vilken styrka denna del av vårt psyke besatt – vi började förstå att om inte vi haft tillgång till efterhandskonstruktioner, sublimering, repression, alla dessa små knep för att hålla jaget flytande och förmå oss att skyddslöst, ärligt och allvarligt se världen i vitögat – så skulle vårt hjärta ha brustit.
Under studietiden fick vi lära oss om våra inbyggda försvar, rustningar och vapen, att vi är som städer, vars arkitektur hänför sig till murar, bastioner och pålverk; stater av bunkrar.
Alla tester, intervjuer och undersökningar utförde vi ömsesidigt på varandra och efter trean kunde jag redan sätta fingret på vad det var jag led av; det var som att upptäcka ett eget hemligt namn, det namn som man kallas med till initieringen.
Mitt nya yrke höll mig inte sysselsatt någon längre tid. Under en av mina utlandsvistelser då jag satt fast utan pengar i en storstad där jag jobbade som städerska, började jag skriva på en bok. Det var en reseberättelse, något att läsa på tåget, av det slag som jag själv brukade läsa. En bok – lättsmält, bara att svälja utan att tugga.
Jag lyckades samla mig och koncentrera mig för uppgiften. För en tid
Var och en som någon gång gett sig på att försöka skriva en bok vet hur kämpigt det är, förmodligen en av de sämsta formerna av ensamtillvaro som finns. Hela tiden måste man stanna kvar i sig själv, i ensamcellen, i fullständig ensamhet. Det är en kontrollerad psykos, ett slags paranoid besatthet av att vara författare, där de gåspennor, turnyrer och venetianska masker som vi tidigare förknippat utövandet med snarare bytts ut mot slaktarförkläden, gummistövlar och styckkniv i handen. I författarnas källargluggar visar de förbipasserande benen, hörs ljudet av klackar. Ibland händer det att någon stannar för att luta sig fram och kasta ett öga genom gluggen, kanske få syn på ett ansikte och rent av växla några ord. Väsentligen är dock den tilltalades tankar upptagna av sitt eget spel, med den inre blicken stadigt fäst vid det i hast upprättade panoptikonet, med uppställda figurerpå den provisoriska scenen – författare och hjälte, kvinnlig berättarröst och kvinnlig läsare, den som beskriver och det beskrivna; fötter, skor, klackar och ansikten inlemmas förr eller senare i spelet.
Det enda jag hittade var märken i stil med budskapen inkarvade i barken på parkträden: »Jag var här«.
Jag ångrar inte att jag fann ett sådant nöje i denna säregna sysselsättning – jag skulle inte ha passat som psykolog. Jag dög inte till att förklara, att ur intellektets mörker framkalla familjebilderna. Andras bekännelser – de tråkade ofta ut mig måste jag tyvärr erkänna. För att vara helt uppriktig blev jag som ett monstruöst öra som uppfattade prassel, ekon och mummel; avlägsna röster från andra sidan väggen.
Men jag blev aldrig någon riktig författare – på polska säger man fortfarande författarinna men det låter inte lika seriöst. Livet har alltid slunkit ur fingrarna på mig. Jag fick nöja mig med att ta del av det på avstånd, med dess ynkliga, ömsade skinn i handen. Så fort jag fick upp vittringen på det visade det sig ha försvunnit någon annanstans. Det enda jag hittade var märken i stil med budskapen inkarvade i barken på parkträden: »Jag var här«. I mitt skrivande förvandlades livet till en ofärdig berättelse, drömlika sekvenser, oklara trådar, det visade sig på avstånd i sällsamma, förvridna perspektiv eller i varandra överlappande segment – att därav dra några slutsatser om helheten var inte det lättaste.
Var och en som någon gång gett sig på att försöka skriva en bok vet hur kämpigt det är, förmodligen en av de sämsta formerna av ensamtillvaro som finns.
längtade jag mest efter att det skulle bli ombytta roller, så att jag äntligen fick börja berätta om mig själv i stället. Jag måste hela tiden hålla mig i skinnet så att jag inte plötsligt kastade mig över patienten och mitt i en mening utbrast: »Nämen vad säger ni! För mig är det precis tvärtom! Vet ni vad jag drömde? Vänta, ska ni få höra … « Eller: »Vad vet ni om sömnlöshet? Skulle det vara panikångest? Driver ni med mig? Jag menar, jämfört med vad jag fått gå igenom sista tiden … «
Jag kunde inte lyssna. Jag överskred gränserna och hamnade i det metaforiska. Jag misstrodde statistiken och teoriernas verifiering. Påståendet: en personlighet – en människa, föreföll mig alltid alltför minimalistiskt. Jag hade en benägenhet att fördunkla verkligheten, att ifrågasätta de mest oslagbara argument – det var en vana, en hjärnans perversa yoga, den subtila tillfredsställelsen i att uppleva rörelserna i mitt inre. Varje omdöme betraktade jag med misstänksamhet, lade det på tungan, smakade på det, tills jag som förväntat kunde konstatera att det inte var äkta utan bara ett falsifikat, av prefabricerat märke. Jag ville inte hålla mig med fasta åsikter, det kändes som onödigt bagage. I diskussioner sällade jag mig än till det ena än till det andra lägret – och jag vet att detta inte uppskattades av mina samtalspartners. Jag lade märke till ett egendomligt fenomen som jag inte kunde få rätsida på: ju fler argument »för« jag kom på desto fler »emot« dök det upp i min hjärna, och ju mer jag fäste mig vid de förra desto mer frestande blev de senare.
Hur skulle jag kunna utforska andra när jag själv inte mäktade med ens det enklaste test? Enkäter, personlighetstest, frågespalter och graderade svarsalternativ föreföll mig alltför komplicerade. Jag blev tidigt medveten om mitt handikapp, för under studietiden då vi undersökta varandra för att få praktik gav jag helt slumpmässiga svar. Vilket ledde till bisarra profiler – förvridna kurvor mellan koordinataxlarna. »Tror du att det bästa beslutet är det som lättast låter sig omprövas?« Tror jag? Vilket beslut? Omprövas? När? Vad då lättast? »När du går in i ett rum, placerar du dig då i centrum eller snarare i periferin?« Vad då för rum? Och när? Är rummet tomt, eller är väggarna kantade av röda soffor? Och fönstren – vilken utsikt lockar de med? En bokfråga: om jag föredrar att läsa den framför att gå på mottagningen, beror det inte också på vad det är för bok och vad det är för mottagning?
Vad är detta för metodologi! Ordlöst tar den för givet att människan inte känner sig själv, men om man utsätter henne för lämpliga, kloka frågor så kommer hon att få full kontroll över det egna jaget. Den ställer själv frågorna och svarar själv på dem. Vårdslöst och rätt upp i ansiktet förråder den hemligheten som den inte vet någonting om.
Och det andra antagandet, dödligt farligt – att vi är oföränderliga, och att våra reaktioner är förutsägbara.
Utdrag ur ”Löparna”, översättning Jan Henrik Swahn, utgiven på Ariel förlag.