Renée Zellweger gör sitt livs hittills starkaste roll i ”Judy”
Biografi Judy Regi: Rupert Goold Med: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock, Rufus Sewell m fl Storbritannien, 2019 (118 min) Först är jag skeptisk till valet av skådespelerska för att porträttera musikalstjärnan och sångerskan Judy Garland, en av Hollywoods största under 1930- och 1940-talen, efter genombrottet som Dorothy i ”Trollkarlen från Oz”.
Två timmar senare är jag i stället frälst: Renée Zellweger gör sitt livs hittills starkaste insats, så berörande att tidigare rollprestationer som Bridget Jones och Roxie Hart bleknar. Hon rör sig som Judy Garland, plågas som Judy Garland, sjunger som Judy Garland, kort sagt är Judy Garland. Gestaltningen får hela filmen, i övrigt är en ganska konventionell och lite tillrättalagd historia, att vibrera av liv. Det märks att Zellweger hyser en beundran angränsande till besatthet för Garland, och att hon gjort allt för att nå in under huden på denna lynniga, men djupt älskade stjärna.
Redan första scenen an tonen.
Det är 1930-tal i drömfabriken. MGM- bossen Louis B Mayer läxar upp en 16-årig Judy Garland – som är slutkörd och trött på att få hela sitt liv kontrollerat av filmbolaget. Hon får veta att hon är utbytbar, privilegierad. Att hennes jobb är att ge människor drömmar. För hon vill
i ”Judy” slår väl inte sluta som en lantlolla och hemmafru?
Judy Garland, eller Frances Gumm som hon döps till, föds in i en teaterfamilj som ägnar sig åt vaudeville. Hon och systrarna står tidigt på scenen, Judy från två års ålder. När Judy är 13 år skriver hennes mamma Ethel ett sjuårigt kontrakt med filmbolaget MGM, för dotterns räkning. Arbetstempot är skyhögt, och Judy Garland får piller för allt: för att gå ner i vikt, kunna sova, orka jobba.
Redan i tonåren läggs grunden till ett livslångt beroende. Kritiken mot Hollywoods utseendefixering och cynism – då som nu – är knivskarp i Rupert Goolds filmversion av Peter Quilters succépjäs ”End of the rainbow”.
Förutom tillbakablickarna, utspelar sig ”Judy” i London 1968, under Garlands sista halvår i livet. Hon anlitas då, trots att hon gjort sig ökänd i branschen, som sångerska på nattklubben Talk of the town i West end (nuvarande Hippodrome).
Judy Garlands yngsta barn, Lorna och Joey, får stanna i USA hos sin pappa Sidney Luft, sångerskans tidigare make och manager. Inget svårt beslut att fatta rent praktiskt, då Garland är skuldsatt och hemlös. Desto svårare känslomässigt. Scenerna mellan mor och barn är hjärtskärande.
Äldsta dottern Liza Minnelli har påbörjat en egen karriär. När mamma Judy dyker upp på en av hennes fester träffar hon Mickey Deans – jazzpianisten som ska komma att bli hennes femte och sista make. Lorna Lufts memoar ”Me and my shadows” skvallrar dock om ett mindre sockersötat möte än filmens: Deans levererar droger till Garland sent på natten.
Tre månader efter deras bröllop dör Judy Garland, 47 år gammal, av en överdos barbiturater.
Att fokusera på en specifik tid i Garlands liv gör filmen koncentrerad. Vi slipper ett tradigt redovisande av livshändelser. Men till skillnad från Per Flys mästerliga film ”Monica Z” är Judy Garlands stjärna dalande.
”Judy” vill på samma gång skildra sångerskans begåvning och bristande självkänsla, missbruket, misären med också förmågan att trollbinda en fullsatt salong. Det är en svår balansgång. Tacknämligt nog är det inte främst ett vrak, och ett offer, vi får se – som så ofta när det gäller biografifilmer om tongivande kvinnor. Tänk bara på skräckexemplet: Edit Piaf i Olivier Dahans så hyllade pekoral ”La vie en rose”.
Judy Garland får behålla lite lyskraft in i det sista – mycket tack vare Renée Zellwegers kärleksfulla tolkning.