Musik som väcker dagdrömmar
Varje människa har sina missljud. Och de kan också vara vackra.
Instrumentalt Martin Hederos Era spår (Diesel/Playground)
Sofia Karlsson, Nino Ramsby, Mattias Hellberg ... listan kan göras lång på artister och musiker som pianisten Martin Hederos har jobbat med. Senast har han varit på scen tillsammans med vännen Marit Kapla när hon läst ur sin hyllade bok ”Osebol” om en liten by i norra Värmland.
Nu har Martin Hederos spelat in en egen, instrumental skiva. Han är själv, men absolut inte ensam. Låtarna på ”Era spår” är tillägnade människor i Martins närhet, som brev eller kanske en sorts musikaliska porträtt, fast med piano istället för kol och skissblock. De heter ”Göran”, ”Nina”, ”Nino”, ”Jennie”, ”Hanna” och så vidare.
När jag intervjuade Martin för en tid sedan pratade han just om detta att jobba tillsammans med andra människor, i en duo. ”Jag spelar ju med de här människorna för att jag tycker så mycket om dem, av olika anledningar. De är ganska olika som personer. Men det blir något intimt och till och med sensuellt när man är två som spelar och sjunger tillsammans”, sade han då.
Det intima finns även här. Detta är musikstycken fulla av kärlek, empati och omtanke. Martin Hederos riktar musiken direkt till sina nära och kära, pratar förtroligt i deras öron, men bjuder samtidigt in oss lyssnare. Det är ganska sällsam upplevelse. Jag lyssnar på musiken, ofta stillsam och närmast sinnlig. Ibland jazzigare, ibland med en tydlig men inte övertydlig folkton. Sätt på dig lurarna så hör du dessutom instrumentets klonkande och knarrande biljud, som en illustration av att varje människa har sina missljud, sina avigsidor. Och att de också kan vara vackra.
Hela tiden är Martin Hederos kommunikativ, tillgänglig i sitt sätt att spela. Verkshöjden är imponerande, han är en fantastisk musikant. Men jag inbillar mig att det är den långa bakgrunden i rocken och popen som gör att han aldrig snärjer in sig, aldrig hamnar i en återvändsgränd. Instinkten är att gå på bollen, röra sig framåt, aldrig att imponera eller bli introvert.
Naturligtvis lockar musikstyckena till tankar och dagdrömmeri om människorna de handlar om. Några vet jag vilka de är och har träffat, andra kan jag se framför mig. Musiken blir till bilder och jag tänker att det är inte konstigt att Martin Hederos har gjort föreställningar där konstnären Jesper Waldersten improviserade till musiken.
Då gick det i dramatiskt, svart och vitt. Det färgstarka men harmoniska omslaget till skivan, målat av Nino Ramsby, säger något helt annat. Så olika kan man höra musik.