Dubbellivet skildras med intensitet
Dokumentär Främling Regi: Mikel Cee Karlsson Med: Mathias, Ulf Stenberg, Arvin Kananian, Leif Edlund m fl Sverige, 2019 (100 min)
Jag ser dokumentären ”Främling” och tänker på Olle Ljungströms låt ”Hur långt kan det gå?”, där han sjunger ”Hur nära är nära? Och hur långt är långt ifrån?” Frågor som i förlängningen, precis som filmen, leder till existentiella funderingar: Går det överhuvudtaget att förstå en annan människa på djupet? Vad vet vi alls om varandra?
Mikel Cee Karlsson har gjort en djupt personlig film om sig och sin bäste vän Mathias. Barndomskamraten som han trodde att han kände utan och innan, nästan lika bra som sig själv.
Skådespelaren, kulturarbetaren och tvåbarnspappan, som då och då filmat tillsammans med Mikel. En dag bryter Mathias ihop och berättar hur han de senaste fem åren levt ett dubbelliv där han dragits allt djupare ner i kriminalitet. Utan familjen och vännernas vetskap har han skuldsatt sig och hamnat i en ond spiral av utpressning, penningtransaktioner och våld.
Att äntligen få berätta öppnar en fördämning. Mathias vill få ur sig allt. Han och Mikel pratar snudd på oavbrutet om de mörka upplevelserna. Småningom växer tanken fram att göra film om Mathias erfarenheter för att bearbeta, och vara öppna med, det som skett. Mathias får spela sig själv i återskapade situationer. Tanken är att fokusera mindre på det dramatiska, sensationella och mer på den stegrande press och stress Mathias känner i sin vardag.
Men så tar filmen, efter ett och ett halvt år, en dramatiskt annan vändning.
Mathias går oväntat bort, bara 37 år gammal. Hans död anses vara stressrelaterad, och bero på ”broken heart syndrome”. Mikel upplever ett enormt tomrum. Några månader senare återupptar han och teamet ändå arbetet med filmen – som nu blivit både viktigare och svårare att slutföra. Skådespelaren Ulf Stenberg får i uppdrag att porträttera Mathias, och en del scener blir rejält obehagliga. Som när en av männen som hotar Mathias dyker upp i hans kök hos småbarnen och talar med sambon om vikten av att kunna känna sig trygg i sitt eget hem.
Berättelsen om Mathias berör starkt och vissa stilgrepp fungerar särskilt väl: som den transparenta, känsloladdade rollsättningen, rekonstruktionen av ett knivöverfall och besöken hos föräldrarna utanför Falkenberg.
Vissa fakta utlämnas, delvis av juridiska skäl. Logiska luckor uppstår. Vissa frågor ställs aldrig, eller får aldrig svar. Det skapar en konstant distans, som just i den här dokumentären tenderar att bli väldigt frustrerande.